Dato: 10. januar 1862
Fra: Fredrika Bremer   Til: H.C. Andersen
Sprog: svensk.

Stockholm d. 10

Stockholm d. 10de Januari 1862.

Huru god, huru vänlig är De icke käre, broderlige vän, Andersen, som åter och åter gläder mig med deras älskeliga Andens barn! Jag har nu fått deras sednaste sagor Psychen, Roserne og Snegeln, m. m. med den skrifna, hjertliga hälsningen från dem! Och jag, hvad ger jag dem igen? Men de är som rosenbusken De måste "alltid springe ud" dofta, glädja, gifva; De kan icke annat.

Kunde jag dock hafva förflyttat dem till mig i mitt hem förliden afton, så hade de dock fått ett återsken af den ljusglädje, som De skänkt- mig och flera!

Efter att ha fått mitt hem ordnadt och putsadt på nytt (efter min femåriga frånvaro,) samt förskönadt med mina små samlingar från Wester och Osteriand, hade jag bjudit till mig mina närmaste vänner och slägtingar: min syster och svåger (Justitierådet Quidings) min Kusin General Bn Wrede hans fru och döttrar, (De känner dem redan!). ett par personer till af min umgängeskrets, (dem de icke kanner,) en gammal tapper Philhellén, som i Grekland kämpat ut frihetskriget, och en fridsam Presidentska, och jag hade bjudit dem på att se mina Photografier från söder och Österland se Jerichorosen. blomma och höra - sagor- af H. C. Andersen!

Photografier stora och små samt Stereoskop gjorde sin tjenst - Jerichorosen lades i ett vattenfat - dermed och med hvarjehanda vänligt språkande begyntes aftonen.

Efter theet och collationen satte sig alla i krets kring förmaksbordet och aftonlampan, och jag tog sagoböckerna i min hand, läste först »Pen och Bleckhus«, sedan Gaardhanen och Weirhanen så Rosenbusken och Snegeln slutligen: »det ar ganska visst!« (Ty for aftonsällskapet passade synnerligast korta glädtiga Historier). Jag ville att De hade sett det nöje de gjorde, huru de allfvarsamma praktiska, vettenskapliga männerna logo och betygade det hjertligaste bifall i kapp med fruarne, ja lifligare ännu. Och: »sådant kan blott Andersen skrifva!« blef slutchoret, synnerligen efter den förtjusande lilla berättelsen Rosenbusken etc. (Denna saga har till Nyåret äfven blifvit öfversatt i våra tidningar och vunnit allmännt, hjertligt bifall.) Jag hade på f. m. läst Psychen for mig sjelf och deraf blifvit sorgset men högtidligt stämd. När nu mina vänner sent åtskiljdes och lemnade mig ensam kom den åter och många andra for mig; jag hade ingen lust att såfva, jag lat några ljus och min lampa brinna medan jag vandrade ensam i mina rum uti den tysta natten långt öfver midnatten. For första gången tog jag fram och betracktade några Stereoskopvyer som jag ej så betracktat förut från Jerusalem, Rom, Neapel, Basilikata, och lät forflytta mig långt från Stockholm midtibland den gamla verldens sköna eller förfärliga ruiner. Alldrig förr hade de gjort på mig ett sådant intryck. Jag satt åter vid Bethesdadammens grusfyllda torra djup, vandrade bland ruinerna i Basilikata, satt åter under Oliveträden, i. bersån af passionsblommor i Gethsemane!

Det var mig som i en saga af Er; dikt och sanning på en gång. Konstens underbara förmåga att medelst ljusets strålar framtrolla fjerran verldar stäillen och tider for våra sinnen slog mig med ny beundran äfvensom dess sednare produkter i photografien och det lilla »Tittskåpet« såsom min piga kallar det. Huru riktas ej i ädlaste mening vårt lif dagligen i denna tid, genom vettenskapens och konstens uppfinningar - och den befriade Psychen i dem! Huru ljusnar ej verlden, huru vidgas ej hemmet, blicken, hjertat, tanken deraf - der det finnes hjerta och tanka! - Nej, verlden åldras icke; den just satt i växten, den håller nu först på att rätt slå ut i blomma! - Jag gick till Jerichorosen hvars forvandling icke hittills fullt gått för sig. Men nu, i middnattens timma, hade den skett. Jag tog den upp ur vattnet och höll den upp mot ljuset. Hvad? Blommade den värkeligen på nytt? Hvad ar det som lyser på de utrackta grenarne så skönt och varmt rödt, som klara blodsdroppar eller rubiner? Det var länge innan jag kunde begripa det. Det var mig likt ett under. Och ett under är det äfven , ehuru icke ett öfvernaturligt. Det ar små skarmblad, som sitta vid fröhusen hvarmed det inre af grenarne äro kantade, hvilka väkta till nytt lif genom vattnet nu glänste i skönaste, klaraste rödt; och den torra skelettlika växten ur Arabiens jord (eller från Jordans bräddar) strålade nu af lif och egendomlig skönhet. Den fängslade Psychen hade frigiort sig.

Jeg hade varit nedstämd under föregående dagar, af de der sorgsna känslor och tankar, som, ofta utan all yttre anledning, hemsöka De vet det väl kare Andersen! - lätt mottagliga, rörliga sjalar; men denna natt och dess syner gåfvo mig ett lif och en lyftning, som jag ej latt skall förgäta.

De kunde deraf hafva gjort en vacker saga!

Om jag trodde att De skulle läsa min digra bok öfver Österlandet så skulle jag sända dem Dem. Men Jag tror det icke. De har fåt mycket annat att läsa och skrifva. Jag skall sanda den till Ingemann som redan har den första delen af min resedagbok, och De kan på det gästvanliga Sorö se hvad De sjelf vill deraf.

Jag laser nu intet utom hvad som hjelper mig i mitt arbete denna vinter (det öfver Grekland) några tidningar och - Deras sagor! Dessa sagor lifva mig alltid, roa mig låta mig kanna och tänka en hel del utan att trötta mig. Derfore hushållar jag med dem, som Biet med sitt vinterförråd af honung, och gläder mig att jag har ännu mången af de sednast mig sända »Historierna» qvar att göra bekäntskap med under vintern. Tack och åter Tack! Gud gifve dem hälsa och långt lif. Deras Psyche ar alltid lika ung och tjusande. Lika ung?

Psychen och ett och annat - äfven i den lilla förtjusande sagan »Rosenbusken» ha dock låtit mig sätta ett frågetecken vid detta ord. Psychen har gjort mig ondt – för Er, käre, varmhjertade vän, ty bitter smärta bor på djupet der, och trösten ar icke motsvarande. Der ara djupa blickar in i själens hemliga hellvete, gripande, rörande uttryck, - några af dem ha låtit mig gråta mig, som icke gråter lätt nu mer - jag beundrar denna djupblick, dess skaldens uttryck men finnes för oss ingen tröst mera tröstande? Mera Evangelisk!

Ögonen, som förr "i de tomma ögonhvalfven gråtit så heta tårar" - ha de ej flyttat högre upp dit - der alla tårar torkas af? - Tror Ni det ej?!

Ack! Ingen bättre än jag kan förstå att de mildaste varmaste naturer ibland tvifla derpå. Men andå! Det ar enda trösten for den Mskliga Psychen, enda ljuset öfver lifvets saga!

Jag har bref från våra Amerikanska vanner Springs. Krigets blodiga Ornar störa icke friden på Eaglewood. Vännerna hoppas allt godt för Unionen, Slafvarne, Menskligheten. De fråga efter H. C. Andersen, bedja mycket mycket hälsa honom.

Hälsa våra samfälta Danska vänner Örsteds, Ingemanns, Drewsens Collins m. fl. så mycket och hjertligt från mig! Jag önskar dem .alla af hjertat ett godt nytt år, och hoppas att ännu, en gång i verlden, få återse dem i Dannmark, i synnerhet Ingemanns! Och De, käre trofaste - Andersen, låter De ej deras "Sommerfuglewinge" i nästa Sommar "flagre med dem öfver till Tyskland Dresden, eller till Wodds Expositi6nen i London? - Och kunna vi ej träffas der? Der, här, öofverallt och alltid Deras innerligt tillgifna systerliga väninna

Fredrika Bremer.

Tekst fra: Se tilknyttet bibliografipost