Du har søgt på: +Det +Kongelige +Bibliotek

Gå til første fund  Tilbage til søgeresultaterne

Dato: 24. januar 1838
Fra: Fredrika Bremer   Til: H.C. Andersen
Sprog: svensk.

Stockholm d. 24 Jan. -38.

Man kan inte få en vänligare förebråelse, en behagligare påminnelse än den jag härom dagen genom Hr Marmier, erhöll från Er min bästa Hr Andersen! Ni har skäl att förundra Er öfver att jag icke längesedan besvarat Ert första vänliga och goda bref, men jag är viss om att ni skall förstå min ursäkt, - - Jag har haft en stor sorg. En af de Meniskor jag mest älskat på jorden har bäddats i grafven. Sedan har det legat likasom natt öfver min själ. Jag har haft håg och lust till ingenting i verlden. Icke blott hennes död, men hennes rysliga lidande har nedböjt min själ. Hvilka mörka sidor har icke lifvet! Månader ha gått om sen hennes dödsstund, och jag har legat liksom i dvala. Nu kom Er "Spillemand" och väckte upp mig, och så gerna låter jag hans toner föra mig till Er, på det jag må uttala hvad jag så ofta kännt och tänkt i mitt hjerta, - en innerlig tacksägelse för de böcker och bref hvarmed Ni gladt mig! Då jag nu åter läser om Ert första bref, kan jag ej låta bli önska Er en Syster, en syster sådan som min bortgångna Hedda var det för mig. Hon skulle mottaga all Er brusande oro, hon skulle förstå allt som lefver i Er själ, och säga er ord som förde lugn och klarhet dit in. Tiden är också en god, en lugnande vän, - jag hoppas Ni skall erfara det Hr Andersen. Vid mognande år reder sig verlden (när hjerta och vandel förblifvit rena), och om än blicken är mindre eldig, så är den mera klar. Man finner lättare sin plats i lifvet, man begriper sig och sitt pund och lär att begränsa sig. För denna resignation köper man sig lugn och lycka. Beskrifningen öfver Ert själs-tillstånd, och min egen erfarenhet af lifvet ge mig anledning säga detta. "Hvar och en af oss kan blott uppfatta sin bit af verlden; den måste han se till att få reda på!" sade en gång den goda förträffliga Geijer. Ni ber mig, i mina skrifter gifva mera naturscener, målningar af Sverges egenheter; - se min goda Hr Andersen, jag skulle förfela min "bit" af verlden om jag sökte skildra en sida af lifvet för hvilken det verkliga sinnet felas mig. Det har varit ett misstag all jag någonsin försökt det, och jag har genom egna felsteg blifvit upplyst derom. Denna sida af lifvet är åter i sin hela rikedom öppen för Er. Hafvet och heden, Grottan, skogen, källan blomman, himmelens och jordens skiftande scener röra sig så liffullt i Era målningar, en frisk, upplifvande vind far deröfver; man andas lätt antingen ni för oss in i Grotta Azura eller öfver Jutlands slätter. Och på dessa fällt, i dessa lundar, gruppera sig bilder ur folks och barndomslifvet, forntidsminnen, m. m. med oändlig friskhet och täckhet. Ni vill att jag skall säga Er intrycket som Era böcker gjort på mig. Det vill jag ärligt göra, efter Ni önskar det, och utan allt anspråk att gifva annat än mina intryck. Jag är ju sjelf ännu blott en begynnande, en sökande, som icke ännu rätt funnit sig sjelf. "Spillemanden" kan jag nu icke tala om, ty min Mor har accaparerat sig af den och vill nödvandigt i en fart läsa den till slut; jag åter vill icke längre dröja att skrifva till Er, och uppskjuter derföre till en annan gång att tala med Er om "Spillemanden". Er O. T. släppte jag ej ur handen till dess jag slutat den. Naturbeskrifningarne, scenerna ur folkslifvet i Danmark gladde mig innerligen, jag tyckte dem förträffliga; mången teckning ur det husliga lifvet roade mig äfven, men karaktererna syntes mig mindre lyckade, och personerna icke interessanta såsom Improvisatorens. Förträfflig i sin sort är dock den industrielle Kammarjunkaren, som visar huru originellt ni uppfattar lifvet; ty Kammarjunkaren i vår tid är verkeligen en helt annan karl än Kammarjunkaren för 50 år tillbaka. Men de flesta romanskrifvare följa icke med tiden, utan röra sig gerna i de länge brukade och nästan utslitna formerna som en gång haft sanning. Mången blick in i småstadslifvets fattigdom är (i er bok) oemotståndligt muntrande; men - borde man ej akta sig att upptaga alltförmycket kända anekdoter? De höra tyckes mig til Anekdot-samlingen och misspryda den ädlare romanen. Er O.T. har en ädel karakter - men med en sådan - huru kan han lefva i frid, när han kan tro att hans enda syster förgås i elände? Hvarföre söker han henne icke oupphörligt, rastlöst? Hvarföre har ni kastat ifrån Er ett så stort medel till interesse och liffull handling, och som låg Er så nära? Det är bra lätt att tadla, ingenting är lättara, men jeg hade icke gjort dessa anm. om icke Er egen önskan min goda Hr Andersen framkallat dem äfvensom det hjertliga förtroende jag känner för er. Ty jag vore icke sann mot Er om jag ej sade mina mindre goda intryck äfvensom de jag först nämnt. Men dessa sednare (de goda) ha varit så öfvervägande att de låta de andra stå långt tillbaka. Era böcker har alltid verkat högst välgörande på mig, och jag har icke hört någon som icke älskat dem. Jag gläder mig åt att se Svenska scener skildrade af Er hand, men önskade att Ni hade tilfälle göra närmare bekantskap med Sverges nutidsfolk och dess historiska minnen. Jag tror Svenska Nationallynnet [hul i papiret] mycket olika det Danska. Något mera förbehållsamt och [hul i papiret] något som fattar lifvet djupare och som rör sig trögare i lifvets vanliga förhållanden finnes visserligen der. Stilla och dystra lynnen äro vanliga. Sol-längtan felas icke, men den långa vintern, liksom skrämmar själan bort ur det fria och ljusa, man drar sig tillbaka undan Meniskors blickar; man kännar sig Uggla, och gömmar sig i mörka skogen. En svensk förf. (Ehrnsvärd) har kallat svenskarne: "en kall Nation full af hetsigheter". Detta har nog sin sanning. Hos männerne isynnerhet, är Hekla-naturen vanlig; lågor döljas djubt under snöhöljet och bryta ofta äfven innom husliga lifvet förödande ut. Kärlek til oafhängighet genomgår alla stånd. Deraf sinnet för Naturen, kärleken til landtlifvet. Man har anmärkt som en egenhet hos Svenskarne att så fort ett ungt par gifter sig, söker det att bosätta sig på landet och der i ostörd ro utveckla sitt famillielif. Hr Andersen med sin egna gåfva för localegenheter, för det egendomliga i Natur och folkslif, borde ändteligen se närmare på hvad Sverge i detta afseende har att erbjuda. Kom och se våra vinter-scener vid Bruken, våra skridskotåg med faklor, våra slädpartier, kom och se våra Grufvor, och den olika karakteren af Sverges provinser! Lappland och Skåne, Småland och Norrland o.s.v. hvilka kontraster hvilka olika scener tillbjuda ej de! Ännu en gång, kom och se! Kom och se Sverges dag och Sverges Nattsida så i Meniskor som i Natur. Talangen föder ju sig icke blott af ingifvelse men af studium. Och en trogen, uppmärksam betraktelse af det verkliga lifvet, o! det finnes ingen medecin så stärkande, ingen lugnare så god som den. Jag fruktar min bästa Herr Andersen att Ni i dag finner mig allt för mycket rådgifvande; men jag har några år mer än Ni, jag är fruntimmer, och detta må vara min ursäkt. Sedan - känner jag så vänligt för Er, - och djupare än någonsin har jag i sednare tider kännt att det icke kommer an på huru mycket man skrifver men hvad. Himlahvalfvet har millioner stjernor men blott (för oss) en enda sol, - men den lyser och värmer hela jorden. Af hvad jag här sagt skall Ni lätt dömma att jag sjelf nu icke hastar med någon produktion. Jag söker att fatta mig och lifvet djupare, jag läser, betracktar, skrifver, men ger icke ut något. Jag låter ligga, och vill gerna om möjligt hädanefter gifva mina vänner blott mogen frukt. Det var mig ett sannt nöje få tala om Er med Herr Marmier. Han sade mig att han (i en tysk tidsskrift tror jag) utgifvit Er Ungdomshistoria. Det gläder mig ty det är en liten god och stärkande bit, af dessa som ingifva förtröstan till försynen, till egen kraft och till medmeniskors godhet. Jag hoppas att Era arbeten icke bli öfversatta på Svenska. Det är ett stort misstag att öfversätta från så nära beslägtade språk, man förlorar dervid alla de fint nuancerade egenheterna som finnas dels i språket dels i författarns sätt och lynne - ty dessa äro oöfversättliga - och man vinner ingenting som man ej kunde ha det förutan. Hvar förnuftig Svensk bör med litet öfning kunna läsa Danska så godt som sitt eget modersmål, och äfvenså bör Dansken kunna läsa svenska. Ni har helsat mig från åtskilliga personer i Danmark; var god framför till dem min tacksamma återhälsning. Måtte jag framdeles allt bättre förtjena att de tänka godt på mig! Min mor och min syster hälsa Er på det vänligaste. Och nu lef väl lef lyckligt min bästa Herr Andersen; Gud välsigne Er! Ännu en gång hjerteligen tack för all bevisad vänlighet och godhet. Tänk på mig alltid som på Er

vän Fredrika Bremer.

Tekst fra: Fredrika Bremer og hendes venskab med H. C. Andersen og andre danske