Dato: 6. maj 1838
Fra: Per Daniel Amadeus Atterbom   Til: H.C. Andersen
Sprog: svensk.

Upsala den 6 Maj 1838.

Hjertligt högaktade, dyrbare Vän! Så vågar jag kalla Dem, ehuru vi ännu ej lekamligen hafva sett hvarandras anleten; men i de lyckliga stunder, då en poesi-älskande väninna föreläste mig Deras "deilige" "Improvisator", knöts emellan oss ett sympathiskt band, hvilket sedan, på ett för mig lika öfverraskande som angenämt vis bekräftades genom gåfvan af Agnete og Havmanden och särskildt genom det lilla bref, som på dess perm så varmt tolkade Deres för mig gynnsamma tänkesätt. Det vänskabsfulla af detta tankesätt yttrade sig der äfven i den billiga önskan, att erhålla ett par ord til svar; och jag kan sannerligen ej begripa, huru jag kunnat låta (hardt nära) et helt år förflyta, innan jag uppfyllt den. Kan likväl det i någon mån lända mig til ursäkt, att detta år til större delen - åtminstone de sednare månaderne deraf - varit af de obehagligsta och mest nedstämmande i min lefnad, så vill jag nämna detta; men beder Dem tillika vara öfvertygad, att jag alltid, så länge andan ännu i mig är qvar, skall förblifva lika oförtruten i kampen mot mitt öde, som trofast i min tillgifvenhet för Dem och i min tack för alla de ljud från en bättra verld, med hvilka De och andra ädla skalder - liksom fordom David hos Saul - åtminstone tidt befriat mig från de onda andarnes sällskab. Af den unge, älskvärde, med både Danmarks och Sveriges litteratur bekante Fransmannen Marmier, som lifligt interesserar sig för Dem, har jag hört förtäljas Deras märkvärdiga biographi, och vet altså, att äfven De haft mångfaldiga svårigheter och bekymmer att genomkämpa. Dock synes det, som befunne De Dem åtminstone nu i en för utbildningen af Deras herrliga snillegåfvor förmånlig ställning; en ställning, der välvilja, aktning, uppmuntran komma Dem till mötes. En sådan ställning har icke blifvit mig beskärd - och jag har, numera, ingen utsigt, att den blifver det någonsin. Den snödaste orättvisa å ena sidan, den kallasta likgiltighet å den andra, och - genom båda - i ordets fullständigaste bemärkelse skam til tack: se der den luftkrets, i hvilken min sångmö andas, och der hon långsamt inandas döden. Undra derföre ej, om mina poetiska barn likna blommor, som dels äro frostbitna, dels ock kanske mera artificiella än naturliga! Konstnären må äga inom sig hvilken himmelsk gnista som helst, så behöfver han dock utifrån någon jordmån, någon solvärma. Och när man uppnått sitt fyrtiåttonde år, utan att ännu dessa nödvändiga villkor infunnit sig, så må det vara förlåtligt, om man stundom känner sig mätt på försöken att icke dessmindre så och plantera. Dock - det var ej min mening att beklaga mig; blott att anföra något, som kunde göra min långa tystnad mera begriplig. Hvad jag deremot borde utförligt skildra, är den glädje, den öförgätliga njutning, som Improvisatoren, föreläst i en krets af lika sinnade vänner, gifvit mig och oss alla. Den är både den mest sanna och mest poetiska resebeskrifning öfver Italien, som jag känner. Skulle jag drista anmärka någonting, som liknade klander, så vore det, att sjelfva hjelten är något för litet italienare, eller något för mycket nordbo. Eljest utgör det (bland mycket annat) i denna roman det förträffliga, att det i sjelfva det (så ofta misskända) italienska folklynnet goda och godsinta blifvit med trohet, värma, naivetet uppfattadt och måladt. Framställningen af seder och natur har öfverallt en stor, skär, harmonisk sanning. Sångarinnans charakter och lott är tragiskt gripande. Skildringen af Azurgrottan, som under mitt besök på Capri (der jag tillbragte ett par dagar) ännu ej var upptäckt, är en af de mest förtrollande, jag någonsin varit med om att betrakta. Mycket vore om denne i så mången hänsigt utmärkta roman att tillägga; men jag hinner ej denna gång. Agnete og Havmanden är en djup och rörande dramatisering af den gamla välbekanta Folkvisan. Sjelfva företalet ger ett poetisk intryck. Nu slutar jag med, att för egen räkning upprepa Deras vänliga ord: "skjænk mig den Glæde, at skrive mig et lille Brev til!" Jag lofvar heligt, att nästa gång besvara det skyndsammare.

Evigt Deras tillgifnaste Atterbom.

Tekst fra: H. C. Andersen og Atterbom