Upsala, d. 7 0ct 1838.
Redlige, älskade Van!
Så vågar jag kalla Dem, ehuru vi ännu ej sett hvarandra ansigte mot ansigte; men brefvet af d. 21 Maj 
, så flödande och glödande af den innerligaste hjertlighet, ger mig en oinskrankt rättighet dertill. Detta bref var det sista jag erhöll i Upsala, två dagar före min utflyttning till ett angenämt landställe vid en romantisk Mälarfjärd, der jag ifrån d. 2 Juni till den 1 October tillbragt en lycklig sommar; och det ar det första, som jag, efter min återkomst hit inom buren, inom fängelsegallren, företagit mig att besvara. Min mening var visst icke, att så länge dröja med mitt svar; tvärtom, från sjelfva mitt vackra Steninge ville jag tillskicka min älsklige "Improvisator" en tacksam helsning, och berätta honom, huru det "graa Veir", som tyvärr alltförmycket förrådde sig i min förra skrifvelse, nu ändteligen hade solats bort under det ljufva, ostörda samlifvet med en skön natur och en kär familjkrets; jag ville fortälja, huru jag ånyo hade modigt tagit ned min harpa ur piltradet, och börjat lägga den sista, fullbördande handen vid ett ungdomligt Sagospel, Fågel Blå, hvaraf för många år sedan ett fragment trycktes. Men, Himlen vet hur det kom sig, den ena veckan flög sin kos efter den andra, - och innan jag visste ordet om var sommaren förbi, utan att jag annu hunnit med pennan säga Dem det varma tack, som jag hoppas få engång saga Dem med munnen.
Under tiden har De samlat nya glödkol på mitt hufvud genom det vänliga kort, som Tit. Esrich medförde. Jag var då på landet, och han hade ej tillfålle att besöka mig der; men kortet blef mig tillsändt, såsom en ny kär påminnelse om den sednast förvärfvade, men icke derföre mig mera fjerran stående bland mina Danska vänner.
Ja! jag håller alldeles med Dem: jag ar mycket för långt kommen uppat Norr - och bosatt i detta »ultima Thul« rentaf emot min vilja. Det värsta - hvad "kölden" beträffar - är, att det andliga lifvet här (till en stor del genom närheten af det utvartes skenfagra, men invärtes vederstyggliga Stockholm) är annu långt mera kallt, än det lekamliga. Gud gifve, jag kunde sätta mig med Dem i en vagn, och återvanda - till Pästum! Äfven för mig är detta den sydligaste punkt jag sett af verlden - (den nordligaste är Mora i Dalarne). Dock ville jag icke just der satta mig ner; men på Ischia, eller i Sorrento, eller i Albano, eller i Subiaco, eller i Rom, och så vidare - o Gud! Min goda hustru och mina englasköna barn ville jag likväl taga med mig.
Sådan, som sakernas ställning i Sverige nu är - i politiskt och litterärt hänseende, - skulle ingen större lycka kunna mig vederfaras, än att få öfvergifva mitt fädernesland och nedslå mina bopälar på något fredligt ställe i Södra Europa, att i lugn njuta mitt lifs aftonrödnad och afbida bättre tider. I Danskar kunnen ej förestalla Er, huru den lilla minoritet, som har i landet nitälskas för upphöjd sinnesstämning och högra Cultur, tyranniseras af den falskaste, den ilsknaste, den dummaste, den plattaste "Liberalism", som nu håller på att i alla rigtningar utbilda ett fullständigt Pobelvälde, hvars barbariska forbistring är i daglig tillvaxt. Men - detta ämne är sorgligt, är vidrigt, och jag må afbryta; så mycket hellre, som jag är i begrepp att skicka en utförligare tafla deraf till min gamle ungdomsvan Molbech, hvilken jag lange varit skyldig svar på två efter hvarjehanda dylikt frågande skrifvelser. Det vore formycket, att i två bref på en gång afhandla så ledsamma föremål.
Jag har, for min del, fattat det beslut, att, så vidt sig göra låter, hålla ifrån mig samtidens gorm och storm; barricadera mig inom Poesiens forskansningar och så föga, som möjligt, se och höra på hvad som förefaller utanför;i ensinnessstämning, som jeg uttryckt i följande stroph af en i andre delen af mina Dikter införd ammelmdig Visa:
"Den brokota Fru Metaphysica
Går än med det ofödda barnet;
Den tokota Fru Politica
Har fallit framstupa i skarnet;
Du hor och ser idel lumperi:
Men medelst det ädla Poeteri
Håll dig alltsammans från lifvet". -
Går allt efter önskan, så skall jag vid nästa sommars begynnelse ha det nöjet, att sända Dem mina Dikters tredje band, som kommer att innehålla det forutnämnda romantiske Skådespelet Fågel Blå - hvaraf en del utarbetades redan for tjugu år sedan, under mitt vistande i Rom, Albano och Ariþçça. - Sedan komma - om lif och kräfter räcka - Hesperiska Vandrings Minnen) en ny upplaga af Lycksalighetens Ö) ett nytt band lyrik etc. etc. Äfven vill jag utgifva en samling af mina smärre prosaiska Skrifter) samt fullbörda mitt störra philosophiska verk.
Men - huru skall jag hinna med allt detta, och ännu mycket dertill, som jag icke uppraknat? That is the question. Jag ar redan 48 - snart 49 - år!
Den unge Magistern, som reste med Dem genom Halland och hade i mitt sällskap hört Improvisatorn föreläsas, heter Rabe - och är en af mina tvenne Docenter i Ästhetiken. Tyvärr! ännu är denna Roman det enda af Deras i sista skrifvelsen uppräknade Verk, som finnes i Upsala. Men nu skola vi draga försorg, att de öfriga hitkomma. Mycket nyfiken är jag, bland annat, på Deras "Digte", af hvilka jag funnit ett farträflligt stycke öfversatt hos Chamisso; äfvenså på en grafsång af Dem (hvarom jag hört en Berlinsk Student tala) öfver denne nyss aflidne, högst ypperlige Skald.
Gud med Dem! Evigt en trogen Vän
P.D.A. Atterbom.
