Du har søgt på: +Det +Kongelige +Bibliotek

Gå til første fund  Tilbage til søgeresultaterne

Dato: 23. november 1871
Fra: Jenny Lind   Til: H.C. Andersen
Sprog: svensk.

Lung Arno nuovo Florence 23. Novbr. 1871.

Min ärade van och käre broder!

Det var mycket älskeligt af Dem att skrifva mig till; och af min långa tystnad må De icke dra den slutsatsen, att Deras bref i c k e var välkommet! Nej! De vet nog, att jag alltid skattade deras vänskap högt, och denna känsla har vuxit djupare in, ju längre lifvet med sina stormar och vexlingar, fröjder och sorger gungat mig på verldsoceanens böljor! Så ofantligt ofta framträder Köpenhamn för mitt minne, ty den korta tid, jag var der, var likväl så rik på intresse såväl som konst; och theatern, som den då var i Köpenhamn, hade verkligen något idealiskt, - och med vår älskelige, genialiske H. C. Andersen låg ett poetiskt skimmer öfver nejden. Ja - många år äro gångna til evigheten sedan dess, och ett helt lif ligger bakom oss, min käre vän och broder! Herrans nåd har dock underligt beledsagat oss båda, och Deras bana har liksom min varit en oafbruten kedja af poetiska fröjder, ock De likasom jag bör kunna i all sanning säga, att Deras samtid rigtigt uppfattat och djupt senterat Deras stora gåfva, och att Deras barnsliga sinne beredt Dem trogna vänner, hvartåt De må hafva ställt Deras steg; icke så? Och hvad lidande konsten må bringa oss - så är dock ett sådant resultat vida öfvervägande i fröjd och tillfredsställelse! De torde vara förvånad att finna oss i Florence. Jag har ännu aldrig varit i Italien. Det fugtiga climatet i England kan jag svårligen uthärda i vintren, och till följe deraf hafva vi flere vintrar varit i det härliga Como. Nu var jag angelägen att finna en dagsskola för min Jenny - nu nära 15 år gammal - och så valde vi Florence, hvarest ressourcer af alla slag äro att finna. De känner troligen Florence väl, och behöfver jag derför ej i detalj beskrifva de taflor och sculpturer, som finnas här i denna skattkammare, hvilka Raphael och Tizian! Hvilka kyrkor! Vi stadna här hela vintren. Vi hafva gjort en mycket intressant resa i Bayern medan juli, augusti och september och gingo öfver till det beryktade Passionsspelet i Ober-Ammergau. Mycket vore att derom säga, de enkla bönderne spela med en grace och sanning, som är unique; men jag blir vid den slutsatsen, att de heligaste scener jorden vittnat skulle aldrig tillåtas att så af menniskobarn handteras, ty en sacrilège är det dock att spela den heliga nattvarden, Korsfästningen, Uppståndelsen och Himmelfarten! Hur väl bönderna än utföra allt detta (i deras enkelhet och okonstlade väsende), så kunna de dock ej hjelpa, att mycket deraf måste påminna om theater och målade coulisser! Skall jag nu något litet berätta Dem om mitt lif! Min äldste son (Deras bekantskap från Wien) är nu en stor, nästan fullvuxen man; han var 18 år i sista augusti. Han bereder sig nu som bäst på Oxford, har lemnat Bugby, der han var i Public-School, och beredes nu (i Devonshire i England) hos en private tutor för universitetet. Walter har mycket konstsinne, är mycket lik mig i många ting och har hittills burit den bästa character från sina lärare, Gudialllof. Jenny är guld-hårig. (Jag menar det slags guld, som De ser på så många af de gamla, italienska mästarnes taflor.) Hon är musikalisk, spelar med uttryck, som dock kommer alldeles från henne sjelf, får troligen en stor röst, är för närvarande i den svåra åldren, när de äro hvarken fågel eller fisk, och har mycket i sig, som gör, att hon visst ej är lätt att regera; men hon är begåfvad; får hon talang, så vill jag gärna lära henne att sjunga ordentligt. Min yngste son Ernest blir snart 11 år och är ett älskeligt barn, full af musik och hängifvenhet, är mycket lik sin far i många fall. Han går här (Ernest menar jag) i en förträfflig dagsskola, så jag har honom hos mig, hvilket är en stor tröst. Min man fortfar i activität och blir alltid den samma trofasta, fina menniska, som han alltid var, och han lefver endast för mig och barnen och sin härliga musik. Han spelar så vackert den classiska musiken. Jag är nu vid bättre hälsa, än jag var, då jag stod för publikum; mina nerver voro alldeles förstörda, och pinan i hufvudet hotade att förstöra all min lefnadskraft, och minnet var nästan borta för flera år. Men jag är nu vida bättre, och min ofantliga elasticitet har hjulpit mig igenom den mörka dalen. Ja, jag gaf mig sjelf för mycket i min konst; den kostade mig helt nära lifvet, men med glädje hade jag dött för denna min första och sista, djupaste, renaste kärlek; ingenting är renare än konsten, då den drager os upp till honom, som gaf oss den; och så har Herran steg för steg fört mig upp på Jacobs stege - tills min frälsare stod klar för mina ögon och lärde mig förstå, hvarför han kom att försona verlden med sitt blods vigsel. - Jag sjunger ännu med stor lätthet, och min röst har dessa senare åren varit bättre, än den var för 20 år sedan, så ännu har jag den lyckan att kunna sprida glädje bland kretsen af mina vänner genom min sång, som de ännu lyssna till, - och detta är en stor välsignelse. - Jag kan väl förstå, att De, käre Andersen, skulle sannt sakna Beskow och Fredrika Bremer. Jag kan ej mer gå till Stockholm! Alla mina gamla vänner äro hädangångna, den nya, senare tiden känner mig icke, och så är jag en främling vorden i min födelsestad, och de gamla vännerna kunna inga nya ersätta; men - jag har många ädla, kära vänner i England, och har Gud rikeligen gifvit mig, hvad han tagit bort. Men Geijer - Mendelssohn - Atterbom - Fr. Bremer etc. - kunna aldrig ersättas! Hur gärna ville jag läsa Deras siste bok (på danske bitte), nu vet De min adresse. Mina barn hafva lefvat i deras "Eventyr och Historier". Tack hjertligt för Deras photographie; den är ännu mycket lik, som jag minnes Dem. Nu till slut skulle jag vilja försöka att tacka Dem för all Deras stora, stora godhet mot Hägg. Han tyckes förstå och värdera all den godhet, han åtnjutit i Köpenhamn, och kan jag ej säga, hvilken tillfredsställelse det varit för mig att veta den unga mannen så omhuldad,- och professor Gades generositet mot honom. - kan han aldrig återgälda; det gläder mig, att De tror honom äga talang. Men - nu är verkligen tid på, att jag bjuder Dem handen till farväl! Gud vare med Dem! Det var en glädje för mig att emottaga Deras älskeliga bref. Tack! Tack! Hälsa hjertligen Bournonvilles, och vär förvissad om den samma tillgifvenhet, med hvilken jag alltid kommer att tänka på Dem, - förblifver jag Deras upprigtiga väninna Jenny Lind-Goldschmidt.

Tekst fra: Det Kongelige Biblioteks Brevbiografi ved Kirsten Dreyer (436)