Dato: 5. januar 1840
Fra: Joachim Barck   Til: H.C. Andersen

För några timmar sedan emottog jag deras berf, det gjordemig så mycket mera nöje, somjag redan börjat misströsta om något svar på min sista skrifvelse .... Men nu ser jag af dersas välkomna bref att di ennu icke glömt mig [han gør undskyldning for, at han har sendt sit digt - som Andersen klogelig ikke har omtalt - og taler så om den drømmens verden, han lever i:]

... Men ack! Jag är här i Lund, i Poesiens graf, ofta då mina tankar sväfva som högst, nedfaller jag - likt en mygga, som svedt sina vingar, då mina blickar måtoes af de smutsiga gatorna och det rå vädret. Här i mitt eget fosterland tysker jag mig vara fremmande, jag har ingen som jag riktigt vill öppna mmitt hjerta för, också för mig sjelf, och jag finner deri ett stort nöje. Ofta har jag ögonblick i min enslighet, lyksaligare än allt annat jordiskt - jag är på vissa stunden grufligt melancholisk, många kalla detta en sjukdom, men jag kallar det en himmelens gåfva för att förljufva detta jordiske lif. Ack! har jag icke gissat rätt, är di icke sjelf melancolisk, en Poet kan ej vara annat.

... O Andersen, di är min vän, och jag tror att di förstår mig, författaren til Improvisateuren kan ej vara okunnig om denna verld, om hvilken jag talar, det är fantasiens verld, jag skattar mig tusendefallt lyckling, sen jag ått en bekannt, åt hvilken jag i detta fall kan helt ioch ållit öfverlemna mig.

Joachim bark.

Tekst fra: Se tilknyttet bibliografipost