Dato: 3. september 1837
Fra: Fredrika Bremer   Til: H.C. Andersen
Sprog: svensk.

Årsta d. 3 Sept. - 37.

Just som jag ville skrifva till Er bästa Herr Andersen, för att tacka Er, erhöll jag en förnyad anledning dertill. Er O. T. blef mig hemtad! Innerlig och hjertlig tack nu för alltsammans! Jag har blott sett Er några timmar, och likväl tycker jag mig känna Er väl, och måste skrifva till Er såsom till en vän. Tag denna bekännelse i stället för de grannlåter som man vanligen plär säga en ung författare och en person af hvilken man rönt mycken godhet och artighet. Låt mig nu tala om Improvisatorn och Agnete; - man talar så gerna om hvad man mycket tycker om! Jag älskar i Improvisatorn den lifliga, sanna skildringen af barnasinnet, af folklifvet, de herrliga Naturscenerna. Ni har en sällsynt gåfva att uppfatta verklighetens poesi, att återgifva den så att den fattas af läsarens öga och njutes af hans hjerta. Ni har en klar blick för lifvets sköna sanning. Jag älskar den gamla Dominica, jag älskar "den lille Abedisse" och den oskuldsfulla kärleken emellan Antonio och henne; jag älskar hjelten sjelf för hans sällsynta renhet och godhet - men alldrig hade jag blifvit kär i honom!*) Man skulle önska honom mindre svag, mindre vek under sina välgörares odrägliga despotism; - men äfven i hans svaghet är en så stor och sann godhet att den afväpnar klandret, - man frucktar nästan att taga bort stoftet från fjärilsvingen, af fruktan att skada vingen sjelf. Egenteligen borde denna man ha vingar, - han kan ej hata eller harmas, - - han är en Engel. Francescas och hennes mans uppfostringstyranni är taget lifslefvande ur naturen och förtjente att läsas och behjertas af alla uppfostrare och soi-disant välgörare. Det har mycket roat mig - och för huru mången tanke, huru mången god väckelse har jag ej att tacka Improvisatorn! Det var väl att jag ej läste Er Agnete vid sjutton års ålder, - jag hade då visst kastat mig i sjön af begär till böljornas verld, af längtan till djupets under. Men fast jag nu, efter läsningen, blifvit qvar på torra landet, har jag icke mindre - ehuru lugnare - beundrat denna tjusande skapelse. Agnete är en perla, skön och helgjuten. Jag är icke värdig tala om den, jag kan blott njuta den utan "men" utan "om". Och språket huru skönt och friskt, versen huru dansande! Ni är lycklig Herr Andersen, lycklig genom Er talang, lyckligare ännu genom Ert hjerta! Nu skall O. T. af mig läsas och njutas. Min Mor som läst Era böcker med stort nöje vill att jag skall framföra hennes helsning och tack till Er. - Från Upsala hör jag att Er Improvisator äfven der blifvit mycket omtyckt. Ni måste återkomma till Sverige och närmare betrackta folket och naturen der, och lära oss se opp på hvad vi ha för ögonen. Förlåt att jag så länge dröjt skrifva Er till! Jag är en lat brefskrifverska, och jag har lefvat nu en sorglig tid; - och en sorgligare förestår! Min innerligt älskade syster Hedda, som ren var sjuk då jag såg er, har blifvit allt sämre; vi ha fört henne till Paris; i nästa vecka återvänder hon derifrån - - utan hopp! Och för oss återstår blott att önska den mest älskvärda meniskas död, på det hon måtte befrias från grufliga plågor. Och nu - förlåt mig äfven att jag så fritt skrifvit till Er mina tycken och intryck. Det är till en del Ert eget fel, ty ni har väckt hos mig en känsla af förtroende till Er. Jag tycker jag kan säga Er allt, så som jag känner det. Hvad Ni berättade mig om Er sjelf och Er första ungdom, en afton på Ångfartyget, skall jag alldrig glömma. Det har väckt mitt lifliga deltagande för Er framtid. Jag hoppas få veta om den - åtminståne genom Era skrifter! Lef väl bästa Herr Andersen, lef lycklig. Ännu en gång tack for all godhet och vänlighet Ni visat Er Svenska vännina

Fredrika Bremer.

*) Och jag kan ej rätt förlåta Anunziata att bli så mager för hans skull. Men väl och med sorglig sanning äro hon och hennes öde tecknade.

Tekst fra: Fredrika Bremer og hendes venskab med H. C. Andersen og andre danske