Dato: 31. december 1832
Fra: Esaias Tegnér   Til: H.C. Andersen
Sprog: svensk.

Östrabo d. 31. Decembr. 1832

För icke längesedan har jag haft nöjet att emottaga det bref hvarmed De hedrat mig. Då detta är afd. 15. October måtte det ha gjort vidlyftiga omvägar innen det hunnit fram. I anledning haraf bör jag nämna att säkraste adressen till mig från Köpenhamn ar på Malmö, der min äldsta Son ar Conrector, och fortskaffar säkrast hvad mina Danska vänner ha den godheten at skicka mig.

Jag kan ej tacka som jag bör för det vänskapsfulla brefvet och de bifogade Dikterna. Det förstnamnde visar mig et fortroende som jag vet att vardera; och de sednare tillkännage anlag som, en gång concentrerade, otvifvelaktigt komma att hedra sitt land.

På ena sidan ar det glädjefullt att se Sångens förkofran och utbildning hos ett beslgtadt folk som diktar i et Nordiskt språk, liksom man gläder sig åt sina anförvandters framgång. Men på den andra är också jemförelsen forödmjukande for oss Svenskar, som hvarken i poetiskt omfång eller värde kunna jemföra oss med våra närmaste stamförvåndter, och endast ha en smula Lyrik att bjuda på. De stora poetiska gåfvorna äro visserligen alltid Nådegåfvor, Anden ger dem ned och så ofta eller sällan han vill, de äro följaktigen tillfälliga och kunne icke beräknas, äfvenså litet som lyckan eller himmelens öfriga skänker. Men det saknas ej heller hos oss goda, stundom stora anlag: men olyckan är den att det oftast stadnar vid anlaget, och de flesta utaf oss tröttna vid början af sin bana. Det ligger en orolig drift i Svenska Naturen at börja mycket och fullända litet. Yttre retningsmedel saknas också, i brist på bildad Allmänhet; och den uppmuntran som kommer från Styrelsens sida skadar mera än den gagnar, då den vanligtvis består deri att utmärktare fårfattere dragas från sitt egentliga yrke, behängas med stjernor och band, och anställas som Embetsman i Stat eller Kyrka, hvarigenom det får de fleste blir omojligt at föra ett rent litterärt lif. På detta sätt är vår Litteratur ingalunde hvad den borde, icke ens hvad den kunde vara, och våra Grannar vestansunds, med samma bildningsmedel men mindre folkmängd an vi gå långt framför oss, icke blott infor Norden utan afven infår Europa.

For enskild del räknar jag mig knappast länger bland mitt lands Litteratörer. En svår sjukdom, Gallsten, som större delen af året hållit mig vid sängen, nedböjer icke blott kroppen utan afven sinnet och förtager all lefnadslust. Läkarne tillstyrka mig att begagna Böohmiska baden; men det ar en både lång och dyr resa, och jag anser for bättre att dö i mitt eget land, der det åtminstone sker får bättre pris. Men äfven mitt nedböjda sinne fågnar sig ännu åt Nordisk sång och bildning och helsar med broderlig glädje uppstigande namn på vår Skandinaviska himmel. Jag ber mycket helsa Oehlenschläger, hvars husliga bekymmer jag hort omtalas och hjertligt beklagar. Likaledes anhåller jag att göras påmint hos mine andra Köpenhamnske bekante, Müller, Münster, Møller, Clausen, Finn Magnusson m.fl.

Vânskap och Högaktning

Es Tegner.

Tekst fra: Se tilknyttet bibliografipost