Du har søgt på: +Det +Kongelige +Bibliotek

Gå til første fund  Tilbage til søgeresultaterne

Dato: 21. april 1839
Fra: Fredrika Bremer   Til: H.C. Andersen
Sprog: svensk.

Tomb d. 21 April -39.

Ack! Andersen är närrnare »de varme Lande» än jag! var mitt ovilkorliga utrop, nar jag för några dagar sedan erhöll Ert bref af den andra Jan. bästa Herr Andersen! Men också kom detta bref søm en ilagt »fra de varme Lande», och tinade upp min skriflata hand, och förde den att uppteckna hvad hjertat ofta velat säga Er, en innerlig och hjertlig tacksägelse för all bevisad vänskap och godhet! Min resa till Norrge förra hösten, och mitt vistande der, är skulden till att jag ej förr fått Ert sista bref, samt Era Börne-Eventyr. (De första tre häftena och den vänliga bilett som åtföljde dem, har jag ej heller fått förr än nu.) Nar jag i Era bref ser Er så liflig, så lefvande, så opputi både känslor och Litteratur, då är jag glad deråt, men känner huru stor skiljnad det är emellan oss båda. Medan Ni räcker er varma hand till vänner, bekanta, litterära förbindelser och samfälta företag i konstens verld, går mitt hemliga sträf vande jemt ut på att isolera mig från allt detta, och vara allena. Dock deruti äro vi lika, att vi båda hvar på vår väg söka att fullkomna oss, söka att gagna med det pund vi fått. Och när jag läser era arbeten, ja, då känner jag mig rätt hjertligt slägt med er, jag lyssnar till Er som till , en broder som varit uppfostrad i samma fadershus med mig, hvars tankar och känslor jag känner och delar, och hvars egna erfarenheter af livet och egna sköna sätt att uttala dem, alltid göra mig ett nytt och lifligt nöje. I era Lyriska digter har jag - och i högre grad - funnit de egenskaper som göra Er så kär och värd för mig. En alldeles ovanlig lätthet att röra Er i språket, en mängd lyckliga och ädla tankar, en fin satyr, hvars udd är utan gift, en . . . . ack! mycket kunde jag uppräkna af denna Lyriks sköna Egenskaper men hvad som mest glädt mig i Era »samlede Digte«, är den öpna och mångsidiga blick, för hvilken intet tillstånd intet moment af tillvarelsen, är utan bet ydelse; som i hvart och ett uppfattar en skönhet eller en karakter, ett ämne för konsten. Deruti liknar skalden Solen; han som den kan gifva en dag och glanspunkt åt lifvets minsta droppa. Så äfen bildas. af det moln af dunkel magi, som omger den jordiska verkligheten, en »Sneedronning» hvars hemska skönhet ger ett underligt behag åt denna dystra region, hvars omfamning försonar med döden i dess trollkrets. Och öfver »Sneedronningen» och hennes rike, öfver jordens verld, och dödens, råder den Evige Konungen, den evigt gode och vise ordnaren af alla lifvets riken och tilldragelser, - ingen bättre än ni har fattat dessa lifvets förhållanden. Jag ville säga mycket härofver, men känner ämnet för ofvermäktigt, särdeles för ett skriftligt meddelande. Er lilla Haf-Frue har äfven talat, och skönt talat harom. Det är ett stycke fullt af djup, skön och målande poesi. Men jag håller med Er att det icke är för barn. Der är ett djup af smärta, som nästan öfverstiger mensklig fattning, och som vore mäktigt af att sonderslita ett barns sjal. Jag hade som barn helt visst blifvit galen af den lille Haf-frue. »De vilde Svaner» har jag tackat för några förtjusande målningar, men Tommelise, åh Tommelise! den är en klenod, en riktig juvel i sin sort! Grnan Sommerhielm (den vän med hvilken jag har lefver) och jag, ha haft alldeles obeskrifligt roligt, af den lilla, obeskrifligt behändiga historien; och dageligen ännu utgör den ämne för skämtsamt tal emellan oss, och kommer nog alltid att. vara det. Hon är en mycket stor Fru, (hon är ägarinna efter sin man Sal. Statsministern Soinmerhielm till gården Tomb) har, en mängd saker och förråder, och det är hennes sort att ha fullt upp af alla sorters nyttiga ting på jorden. Hon är ju tydligen, »Markmusen». Mig kallar hon sin »Tommelise», emedan jag är ganska liten i jemförelse med henne, och min lust är att ha så litet af denna verldens materiella ting som möjligt. Dagligen tala vi i dessa två karakterers rol (ty hon är en glad meniska ehuru med mycket allvar till grund för sin karakter, och skämtar gerna). Muldvarpen, »den rike och sindige mannen«, felas icke heller. Men oaktadt min glädje öfver Tommelise, så ropar jag dock på Er bästa Herr Andersen, att skrifva »Eventyr för barn» af en annan art,- af en annan art särdeles, än alla de barnhistorier i boken, som icke ha Er till Orig. författare.(All liflighet i berättelsen, all lycklig naivitet i uttrycken som ni smyckat dem medkan inte hjelpa upp dem.) Ack! ni som har naturens och barnverldens sanning på ett så förtjusande sätt i er makt, hvarför skulle ni icke taga era bilder ur den? är icke här förtrollande lif och skönhet nog? Ja, vida mer än i den godtyckligt, digtade trollverlden! Det sköna, intagande, kunde har så lätt förenas med det moraliska och bildande. I Improvisatorn och i Spillemanden har ni visat oss de ljufligaste scener ur det sanna barn och naturlifvet. Jag tillstår, art jag och många i Sverge med mig, sätta dem öfver alla barnsagor. Dock lefve Tommelise! A propos om Spillemanden, måste jag säga er hvad ett utmärkt qvickt fruntimmer (en Friherinna Knorring) för korrt tid sedan skref till mig.

»Nu måste jag tala litet om de romaner som jag under denna tid dussintals dragit igenom. En enda har fört just mig och det var: »Spelmannen från Svendborg» af Andersen, ofs. fr. Danskan. Se det är i min smak en verkl. talent förenad med den allra djupaste känsla. Visst sväfvar en dimma af mjeltsjuka: och ledsnad vid lifvet öfver det hela, men hvem har icke sjelf kännt en sådan, och hvem måste ej medgifva att den är väl målad här! Den måste du lasa!»

Ni sager Er vara i en »overgangsperiode» bästa Herr Andersen! Gå bara inte ifrån »de grönne Bögeskove« och hela den naturfriska verld, som låtit oss njuta så mycket! Det sätter jag mig emot af all - min kraft, och jag är ej riktigt god på »Mulatten», förr än jag ser att han icke fört Er på ett annat gebiet.

Min bok hoppas jag nu få färdig till hösten. Den har dröjt så länge emedan den gifvit mig mycket att fundera på. Jag har sökt art fatta »hemmet» och hvardagslifvet i deras renaste djup; jag ville göra uppmärksam på hvilka djup af interesse och lif här kunde uppgå för lifvet. Kommer ni händelsevis och badar i Strömstad i sommar? Då kunde vi samtala deröfver och öfver mycket annat, ty jag badar der i Juli månad med min vän Grnan S.[Grevinde Sommerhielm] och kommer der att sammantraffa med min Mor och yngsta syster. Få se om jag sedan följer med dem till Stockholm eller återvander; hit (Tomb ligger två mil från staden Moss i Norrge) der jag njuter den mig dyrbara lyckan af stor enslighet. Något markant innom Svenska Litteraturen på denna sednare tid vet jag ej att nämna. Under aftnarne i vinter ha min vän och jag last högt Ingemans romaner, uti mit rum »Fågelkammerset» kalladt, der vi alltid tillbringa aftnarne. De ha gjort mig stort, oändligt stort nöje, och endast smärta så vida att efter läsningen af dem, jag måste se ned på mitt hvardagslif, som på något torftigt, smått, och ringa. Dock gör en sådan blick mot solen godt, man blir stärkt och renad af den, man begriper det gudomliga och stora. Ni är god och snäll Hr Andersen, om ni ibland skrifver till mig som hittills, utan att räkna med mig så noga med afseende på svaren. Era bref göra mig alltid glädje och ha. uti sig denna flägt från »varmare Lande» den själens sunnanvind som gör godt åt mitt hjerta. Jag tror att en viss tröghet och stillasittning äfven i afseende på själen hör till min nations lynne, åtminståne under lifvets lugnare perioder; - och säge Ni de snömassor som i denna stund omgifva mig värre än i Januari månad, så skulle Ni ej undra på om lifvet blir litet insnögat. Tro alldrig något rygte om giftermål för mig. Jag är vigd vid min penna. Att få lefva i ro vid den, med mina böcker - lasning är en af mitt lifs högsta njutningar. -.och några få vänner, är allt hvad jag önskar för mitt lif på jorden. Dock är jag innerligt tacksam äfven för mången tillfällig skön beröring med - älskvärda meniskor. Det är alltid en droppa. Evighet i sådana. Att få återse Er bästa Andersen ännu en gång är min önskan och mltt hopp. Var emedlertid lycklig som Meniska och som Digter. Jag tänker alltid med innerligt deltagande på Er, och är af hjertat

Er vän

Fredrika Bremer.

Tekst fra: Se tilknyttet bibliografipost