Dato: 19. oktober 1841
Fra: Fredrika Bremer   Til: H.C. Andersen
Sprog: svensk.

Årsta d. 19 Okt. -41.

Huru skall jag rätt kunna tacka Er, min danska vän, för Ert så vänliga och så interessanta brev?! Kunde jag visa Er all den glädje det gjort mig, så vore det visst den bästa tacksägelse, efter Ert hjerta!

Men den åter kunde jag ej bevisa, utan att uppräkna för Er alla de personer till hvilka jag meddelat det, eller rättare vissa delar deraf, och det blefve en alltför lång lista, ty när jag har fått något rätt godt, då måste jag oekså tracktera dermed, om jag skall rätt kunna njuta det sjelf; och styeken sådana som Er fart på medelhafvet vid de mystiska fakkelskenen ur djupet, ert förbund och samtal under sternorna med Persern, så oemotståndligt rörande och lustigt på en gång; Er beskrifning på natten i Constantinopel, på Grekiska posken, på Akropolis, m. m. nej! sådant får man ej låf att behålla for sig allena, sådant måste, som vår Herres stjernor på fästet, och liljor på marken, vara allrnän egendom! Den första som fick del af ert bref var Biskop Tegner, som jag vid den tiden jag fick Ert bref hadeglädjen se hos mig flera dagar årad, och Gudskelåf fullkomligt återställd till sin själshälsa, ehuru försvagad till kroppen. Sedan har jag läst dem for litterata och olitterata personer, för damer vid hofvet för fruntimmer, som icke se annat af verlden än sin katt och kokerska (samt psalmboken emellanåt) och alla, alla ha glädits medmig åt de friska originella fresko-målningarne, och njutit som jag af den lifvande flägt af sydlanskt lif, och den poetiska anda (Er egen) som genomgår era skizzer. Tack nu så innerligen för alla denna glädje, och återigen tack för den bok Ni låfvar mig i Januari. O! det anar mig att den skall bli rätt skön, rätt hjertligen upplifvande. Och upplifning det behöfver och söker meniskan här på jorden lika ifrigt som dagligt bröd. Den är Jästen i lifvets deg. Den är Champagnen vid gästabudet i lifvet, och den som skalden Andersen iskänker är af äkta art.

Det gjör mig ondt att man gör Er ondt, nu vid hemkomsten till Ert hem. Det er oädelt och skadar de skadelystna vida mer än Er. De onödiga, och oförsvarliga utfallet emot Er i Heibergs poem, är enfläck i hans bok, som så skadade den i mitt tycke, att jag, då jag fick se den åter lade bort boken, som jag var på väg att köpa. Men ni, min bäste Vän, har vid detta allt dock tillfälle att utföra en ädel och upphöjd rol, som dessutom tillhör ert hjerta och er karakter. Descartes sada: "När man vill förolämpa mig soker jag att höja min själ så att förolämpningen icke når mig!" Detta är bra. Men det finns ännu en högre höjd. Och för min del vet jag ingen friskare och stoltare känsla än att kunna i sin själ säga till den som anfaller oss smädande: »jag skall dock en dag kunna valsigna och glädja dig!» Detta ar Christendom øch ädel hedendom på en gång, och en verklig sinnets befrielse från deras makt som ville kufva oss. - & Ni önskar veta något om hvad som lefver och rör sig innom mig! Ja, min goda Van, det är i detta ögonblick, så mycket, att jag har svårt att redogöra derföre. Lifvet ströommar maktigt in på mig, och jag söker uppfatta det i nya och friska former. Jag samlar de nya bilderne i en romantisk teckning; men lemnar den troligen icke till allmänheten förran till nästa höst. Närmast sysse1sätta mig tvenne bra heterogena ämnen. Det ena ar Straussiska skrifttolkningen, som denna höst, med stort buller och bång, brutit in i Sverge; och öfver hvilken jag törhända kommer att yttra några ord, trotts dem som med Strauss upprepa det Pauliska, men icke Christliga ordet: »Qvinnan tige i församlingen.» Mitt andra ämne är en - Operalibretto. Jag gör den for en älskvärd kompositör härstades, af mycken talang, och som länge sagt till mig: »skrif åt mig en Opera!" Jag gör det nu, och mitt ämne har jag tagit ur Svenska historien och det heter: »Blenda, eller qvinnorna i Värend.» Tilldragelsen är den att vid en tid då alla Männerna i Småland voro ute i härnad, broto Danskarne in i Värend (i Småland) och härjade rysligt. Då tog (sager krönikan) en Qvinna benmd Blenda »mans hjerta till sig» och forsamlade alla qvinnorna i¨Värend och anförde dem mot fienden som de öfvervunno genom både list och tapperhet. Jag kommer således att på Theatern fäkta mot era landsmän. Ett helt qvinnolager ha vi i Operan, som jag hoppas skall bli rysligt skön. Jag hoppas en gång få bjuda Er på den. Och Dansken och Svenskan skola icke känna sin vänskap störas deraf att deras landsmän slåss på lif och död.

Jag lefver allena denna vinter på vårt familje-gods Åhrsta. Och finner mig så outsagligt väl af denna fullkomliga enslighet. Stormens svepande kring min högt belagna boning och tornflaggans gnisslande ara de enda buller som tränga till mitt tysta rum, och tornklockans slag allena säga mig att tiden går framåt, att timmarne vexla; så lika sig ära mina stilla dagar. Blott en och annan gång är jag i Stockholm. Dock har jag rum der, och om Ni adresserar Er bok till någon af våra bokhandlare derstades, t. ex. Herr Fritze, så får jag den med säkerhet. Lef väl! Och Gud välsigne Er! Dock det har han redan rikeligen gjort, med de gåfvor som ingen kan fråntaga Er. Låt mig lefva i er tanka, som

Er

uppriktiga och tillgifna Vän

Fredrika Bremer.

Tekst fra: Se tilknyttet bibliografipost