H.C. Andersen-centret ved Syddansk Universitet. Hjemmesiden er en base for forskning, tekster og information om og af H.C. Andersen. Man kan finde materialer om (nøgleordene) eventyr, forfatter, litteratur, børnelitteratur, børnebøger, undervisning, studie, Victor Borge, HC Andersen, H. C. Andersen, liv, værk, tidstavle og biografi, citater, drømme, FAQ, oversættelse, bibliografi, anmeldelser, quiz, børnetegninger, 2005 og manuskripter
The Hans Christian Andersen Center

Brev fra Fredrika Bremer til H.C. Andersen 9. februar 1844

Hop forbi menu og nyheder

Dato: 9. februar 1844
Fra: Fredrika Bremer   Til: H.C. Andersen
Sprog: svensk.

[fragment/kladde med tegning af Fredrika Bremer, signeret af hende selv.]

O! dessa barn, dessa små barn i diktens rike, Era barn hvad de äro fört[jus]ande, hvad de väl förtjena rum i diktens himmelrike! Jag är i sanning oförlåtlig, som icke förr framburit till Er min tacksägelse för gåfvan af edra nye Börn-Eventyr. Men om Ni viste, hur ofta jag tackat Er i mitt hjerta! Så skulle ni också veta huru ofta jag läst högt dessa Era berättelser för unga och gamla, för lärda och olärda och sett hur unga och gamla lärda och olärda lyssna till dem med samma förnøjelse och nästan himbära Er sitt lof. Det er bland dessa berättelser i synnerhet en, som jag alldrig tröttnar vid att läsa högt, det är "den grimme Ælling". Den är alldeles förtjusande och forträfflig. Jag har väl läst den mer än ett dussin gånger högt, för olika personer, mrn alltid erfar jag samma nöje, och det är ett par ställen vid vid hvilka jag altid känner det svårt at hålla rösten stadig. Det ena är då Ællingen för första gången får se svanorna och drages af onämnbar aning och utstöter ett rop i hvilket dess väsen ger sig tillkänna. Detta påminner om Correggio's: "Anch'io son pittore", men har en friskhet, en egenhet, som liknar ingenting annat. En glädjerysning, en innerligt ljuf rörelse genomfar mig hvar gång jag läser detta: så äfven vid sista uppträdet, der Ællingen upptages i härligheten och känner fullt igen sig sjelf i samme stund den flygger döden til mötes. Och hvilket lif, hvilka lefvande uttryck i hela denne skildring, djup i sin mening och i sitt utformande ömsom satyriskt (men på för roligt sätt!) ömsom ljuf och intagende, som blommorna, som solstrålarne, som vårens flägter. O! digter Andersen, digta sådana barn-historier; i digtens himmelrike äro de himmel och oss gamla menskor göra de till glada och goda barn.!

Ingen kan skrifva såsom ni i denna genre, och lekande lägga ett stort i det lilla en oändlig betydelse i det inskränkte och hvardagliga! Snart skall jag åter läsa högt den "grimme Ælling", neml. för Baron Berzelius och hans fru, der jag för denna läsnings förut äta middag en av dessa dagarna.

Det var nu så längesedan jag hörde ifrån er skrif mig snart hur det är med Er och hvad ni, lärda och litterater ämner i Köpenhamn företaga.

Här äro vi uteslutande sysselsatta med vår Konungs tillstånd och förutse hans nära dod och undra hur prisens redliga karakter och goda vilja.

Lef väl, lef lycklig bästa Andersen, och glöm icke berätta något om "Lefnet och Lyckken" åt Er sanna tacksamma vän.

Fredrika Bremer

Stockholm den 9 Febr. 44.-

Tekst fra: Solveig Brunholm (LP 427, billede 7143-46)

O! dessa barn, dessa småbarn på diktens område ara hänryckande sköna; de förtjena väl en plats i diktens himmelrike.

Det är mycket orätt af mig att icke förr än nu hafva egnat Er min tacksagelse for skänken af edra »Nya Barnsagon. Men om Ni viste, hur ofta jag tackat Er i mitt hjerta, och hur ofta jag med hög röst foreläst dessa berättelser af Er för unga och gamla, lärda och olärda!

Ack! att Ni då kunnat se hur unga och gamla, lärda och olärda lyssnat till dessa dikter med lika glädje och lika varmt intresse, huru de med gladt leende och rörda hjertan uttalat Ert beröm! -

Bland dessa berättelser är det synnerligast en, som jag alldrig kan tröttna att föreläsa; det är »den fula Ankungen». Den är tjusande och forträfflig. Mer an ett dussin gånger har jag foreläst denna berättelse för olika personer och all tid fått erfara samma glädje. Deri förekomma ett par stimen, vid hvilka jag blott med möda formått undvika en darrning på rosten, t. ex. det, då ankungen forsta gången får se svanorna och af en dunkel aning kanner sig dragen till dem och utstöter ett anskri, hvari hans egen Verkliga natur ger sig tillkanna. Det påminner om Correggio's: Anch'io son pittore. Men det har en friskhet, en färg, som icke låter sig jemnföras med någonting. En glädjerysning, en innerlig, outsaglig rörelse genomblixtrar mig, så ofta jag läser detta, och likaså i det sista uppträdet, då ankungen blir upptagen till härligheten och fullkomligt klart fattar sitt eget väsen i samma ögonblick, han flyger döden till möte. Hvilket lif, hvilket lefvande uttryck i hela denna skildring, djup i sin betydelse och så äkta satirisk i utförandet (men tillika så harmlös), lika så lätt och så intagande som blomman, som solstrålarne, som vårens foglar! O, Diktare Andersen, dikta sådana barnsagor! Hos barnen väcka de den tankande menniskan, och oss gamla menniskor göra de åter till glada och goda barn. Ingen formår på detta sätt skrifva såsom Ni, och under lek inlägga ett stort i det lilla, en oändlig betydelse i det begränsade och hvardagliga. -

En lång tid har redan förflutit, utan att jag hört någonting från Er. Skrif nu snart, hur det står till med Er och hvad edra lärda och litterara vänner i Köpenhamn hafva for sig! Lef glad, lef lycklig, bästa Andersen, och glöm icke att meddela underrättelser om er lefnad och lycka åt Er tacksamma vänninna-

F. B.-

Stockholm den 9 Febr. 1844.-

Tekst fra: Se tilknyttede bibliografiposter