Stockholm don 12. Febr. 1850.
Jag hade ämnat at skrifva Dem till straxt efter emottagandet af den vackra Julehilsen De sände mig, men jag har ej kunnat tänka på något annat än Oehlenschlägers död. Ännu då jag nedskrifver detta ord, så förefaller det mig som det ej vore sant. Jag ser Honom altid så lefnads-frisk, så ungdomlig för mina ögon. Han hade visst kunnat lefva ännu i många år. Hans buste, som jag har i mina rum, är mig nu ändå dyrbarare än förr. Han ser så lefvande och leende ut, som Han ämnade tala vid mig. Hvad jag är nöjd att vi voro på Fasangården i somras. Jag har så rika minnen derifrån: Huru hjertligt tog han ej emot oss, och med tårar i sina sköna ögon omfamnade Han oss till afsked den 10. September. Ej kunde jag då tro, att det var sista gången jag såg Honom. Huru sönderslitande hade ej det afskedet då varit! Hvilken lycka, att en ogenomtränglig slöja är kastad öfver våra förestående öden! - Men jag återkommer till den vackra Jul-gåfvan. De flesta äro gamla bekanta, hvilka man dock altid med glädje återser. Jag bör likväl nämna att tredje Levering fattas mig. Jag fick den första och andra i Köpenhamn och nu den fjerde och femte. Jag hoppas att vid tillfälle få den felande Leveringen. Det ät en tröst att hafva sina frånvarande vänners skrifter. Men det är ock en stor glädje att se dem sjelfva. Jag hoppas att De håller sitt löfte att komma snart hit. I den mån man förlorar vänner blifva de återstående ändå dyrbarare. De ser väl ofta Oelenschlä&gers efterlefvande? Johannes och Franciska hafva hvarandra att stödja sig till, men den stackars William som lefde beständigt med sin Far. Han har förlorat den skönaste delen af sitt lif. Jag tycker huru tomt det skall vara i huset. Alla sörja Honom der. Jeg är säker, att Ellen uch Claus begråta en så god husbonde. Förstår Rob att sörja? Man har ofta vackra drag af hundars trohet. För några år sedan dog här en hund på en Kyrkogård, som aldrig kunde förmås att lemna sin Herres graf. Han hade svultit ihjel om ej menniskorna burit mat åt honom. Jag såg honom äfven. Han låg på graf-kulen og såg så sörjande och olycklig ut, så han narrade mig att gråta. Jag är säker, att De gjort så med om De sett honom.
Nu må jag sluta mitt långa bref med många hjertliga hälsningar till Oehlenschlägers och alla öfriga vänner och bekanta, som komma ihåg mig. Min syster ber hälsa.Dem rätt innerligt. Lef väll och tänk någon gång med vänskap på en tillgifven vän
Malin v. Beskow.
