Du har søgt på: +Det +Kongelige +Bibliotek

Gå til første fund  Tilbage til søgeresultaterne

Dato: 17. september 1855
Fra: Fredrika Bremer   Til: H.C. Andersen
Sprog: svensk.

Stockholm d. 17 Sept. 1855.

Vän och broder!

Då jag för några dagar sedan från min sommarutflygt återkom till mitt Stockholmshem fann jag på mitt skrifbord en knippa blå böcker och "mitt Lifs Eventyr" af Dem, käre Andersen! De var af de förste, som hälsade mig välkommen hem, och glädde min hemkomst med goda gåfvor. Tack! Så måste äfven jag nu hälsa Dem välkommen till Deras hem åter, ehuru jag icke, som De, kan komme med några glädjande gåfvor. Jag vet, af ett litet bref af Henriette Wulff, att De i denna månad återkommer till deras hem; och jag vill åtminståne vara bland vännerna som möta dem der. Detta lilla bref af H. Wulff, skrifvet straxt före hennes afresa till Westindien var så älskeligt så varmt, så skönt att jag måste trycka det till mina läppar; Jag tyckte mig deri höra en skön själs Svanesång, och jag sörjde öfver att icke förr ha forstått, ha kännt hela dess skönhet, dess varma lif. Om Dem talar hon der, såsom alltid, med en systers tillgifvenhet, och var bedröfvad öfver, att icke i Köpenhamn kunna afbida deras återkomst och se Dem innan hon drog till de warme Lande. Hon är en ädel tropisk Natur. Måtte hon under Westindiens palmer och Bananasträd återvinna hälsa, eller också vinna befrielse för en flygt till ett annu skönare land. Hennes sköna talande blick ser jag, nar jag vill, i min andes djup.

Tack för sist i Köpenhamn! Jag kan ej säga Dem huru kärt det var mig att återse dem der och se dem i sällskap med de vänner, som så mycket önskat att en gång få lära känna H. C. Andersen. Dessa dagar i Köpenhamn voro mig en rätt festlig tid ty mina vänner njöto dem så mycket, och Danska vänner, (Deras sköna och goda Drottning främst bland dessa) voro vänliga mot dem, och allting föll sig så väl och gladt. Men så faller det sig alltid med Springs! Jag reste hem for att genomlefva en, i många fall, tung och bekymmersam vinter. Mitt trägna arbete i communal verksamhet uppehöll mig, men upptog all min tid, dessutom äfven bunden af min stackars moders sorgliga tillstånd. Detta fortfor till Mars månad; (dock var hon nästan alldeles plågfri, ehuru lam och svag); då kom en hastig feber, med sömn, och i sömnen en stilla, välsignad död! O! huru skönt då de gamla och lefnadströtta få somna, så utan smärtor och omgifna, till det sista, af allt som kan hugsvala dem. Så hade hon, min goda moder, sökt göra afskedet fridfullt för alla dem af hennes hus, som derinnom dödt (och de ha varit många); så fick hon sjelf sluta i frid. Mycket arbete, denna tilldragelse, dess följder m. m. medtogo så mina krafter att jag blef hvad vi här kalla nära på »slut». Då våren slog ut i sin härlighet, längtade jag endast ut på landet, i ensligheteu, för att få hvila och bada. Jag reste derfor i Juni till Gottland, med en sjuklig ung väninna, och blef der i landtlig stillhet vid hafsstranden, sommaren öfver. Jag såg i den gamla staden Wisby några undersköna ruiner af kyrkor sedan den Catholska tiden, och på landet, i flera trackter, förtjusande vackra ängar fulla af grupper med träd och buskar på en jemn, fin gräsmatta, före höskörden lysande af de skönaste blommor (isynnerhet af Orchideernas slägte, och många mycket sällsynta), ängar, som påminna om den gyllne åldern och herdelifvets poetiska idyller; ängar sådåna jag ingenstädes sett utom der. Folkets lif på ön är också rätt Herdelikt och patriarchaliskt, men just icke poetiskt så; och dagligen plöjer man upp de sköna ängarne för att så klöfver och dermed få mera foder åt kreaturen. På ön, som står upp ur hafvet som en grön platå, har jag nu lefvat och hvilat och förfriskat mig i nära tre månader; och så längtade jag åter till mitt arbetslif här, och nu är jag här för att innom kort bereda mig på flyttning från min gamla bostad och på en forandring i mitt lefnadssätt, som skall gifva mig mera lugn och tid än jag hittills haft det. Då vill jag också läsa mer, ty jag skall då få tid dertill, och denna vinter skall, hoppas jag, skänka mig mången njutning och lyftning genom umgänge med menniskor i deras arbeten. Då skal jag läsa Deras "Mitt lifs Eventyr" främst bland Deras böcker. Jag lyckönskar dem till titeln, som är särdeles lyckligt vald for Deras sjelfbiografi. Ty Deras Eget lif har andå varit det underligaste och skönaste af Deras äventyr, och en den mest glädjande Fe-saga, som jag känner. Måtte nu Prinsen i sagan ingå i sitt palats och lefva der länge och lycklig, som sagorna säga om sina prinsar. Blott däruti är De, kära Andersen, icke lik sagornas Prinsar att de icke fört någon Prinsessa in i deras boning, och att de icke tänker på att göra det. De synes vilja blifva en Prins Makalos, såsom vår Karl d. 12te var en Kung Makalös. Skall jag säga att de gör rätt deri, eller - bedja dem gå till Professor Holst och hans fru och låta dessa öfvertala dem att - välja en maka?! Jag vet icke. Men nog synes det mig lättare för en qvinna än for en man att lefva allena och lycklig när de kulna dagar komma i norden, hosten i lifvet och dess långa skymningar. Likväl, - den som mottager besok af sångens svanor i sin boning - kan han någonsin känna sig ensam? Gud gifve Dem hälsa och lynne att emottaga många sådana besök, käre van, och gifva verlden ännu månget herrligt Eventyr så att De annu måste skrifva ett långt bihang till Deras lifs Eventyr! Just i denna tid af bombardementer och blodsutgjutelse mottager man Svanor, sådana som dem de utsander, med innerligare kärlek. När De får tid; så "skrif mig till och säg mig om Dem och vännerna i Danmark. Nyss såg jag i våra blad en skön sång af Ingemann öfver Atterbom, och det var mig en glädje höra den älskade Skalden åter. Jag ämnar snart skrifva till honom Hälsa honom och hans Lucia samt andra vänner i Köpenham hjerteligen från Er städse innerligt tilfgifnå systerliga vän

Fredrika Bremer.

Tekst fra: Se tilknyttet bibliografipost