Dato: 18. september 1866
Fra: Bernhard von Beskow   Til: H.C. Andersen
Sprog: svensk.

Stockholm den 18. September 1866.

Käre, gode Vän!

Du tänker förmodligen, att jag antigen är hädangången till ett bättre lif, eller ett «monstre» af otacksamhet, men ingendera är händelsen. Sant är dock, att jag war på wäg till det förra, alldenstund jag, sedan wi sednast sågos, warit för döden, och att den långsamma konvalescensen, under hwilken pennans bruk war mig förbjudet, wållat det långa dröjsmålet med uttrycken af min tacksamhet för Din wänliga skrifvelse från Lissabon, hwaraf vi med fägnad sett, att Din helsa varit god, att Din resa gått lyckligt, och att Du öfwerallt erfarit ett festligt och hjertligt emottagånde, samt förökat det redan rika antalet af wänner. Nu kunna wi också hoppas en ny skörd af reseintryck och äfwentyr, sedan Du åter kommit hem.

Hos oss har det warit omwexlande. Allaredan under hösten war min helsa ej rätt god, och mot våren hade jag ett anfall af lung-inflammation, hwilket bragte mig till grafwens bredd. Återställandet gick mycket långsamt. Läkarne hade föreskrifwit en Badkur wid Ems, men då utbröt kriget, allt blef upp-nedvändt i Tyskland, och wi nödsakades att stanna hemma. Vistelsen under några weckor på ett vackert landställe hos min Bror, har dock warit wälgörande, och jag har druckit Emser-Watten inom hus. Den innewarande månaden har jag hoppats få begagna till en "Erholungs-Reise", men det fortfarande regnet, man nästan kan säga Syndafloden, har dertill warit föga inbjudande, och ännu synes icke Arkens dufwa med oljequsten, förkunnande att jorden åter är grön. Och redan nalkas hösten med stora steg, så att der är föga utsigt för mig till någon längre utflygt. Egentligen borde jag just resa ut i Oktober, eller vid den stränga årstidens annalkande, för att kunna tilbringa wintren i Södern, hvilket är det enda werksamma medel för bröstsjukdomars botande, men min akademiska tjenstebefattning tillåter det icke. Du frågar måhända, hwarför jag icke tager afsked derifrån, då jag några tretti år tjent så godt som utan lön, och tjensten, ekonomiskt taladt, kostat mer, än den inbragt. Men jag kan dock nu mindre, än förut, sätta i fråga att taga afsked, då de lärda Samfunden i Stockholm, med den swenska Akademien spetsen, på min 70de födelsedag bragte mig en hyllning, som ännu hittills icke tillfallit någon. I fall Du ej hört något derom, hvilket lätt är möjligt, då Du den tiden war i Lissabon, der underrättelser från Sverige äro sällsynta, och om det kan interessera Dig känna förhållandet, så bilägges en liten tidningsnotis derom. Medaljen är utmärkt wacker, och jag ville gerna sända ett aftryck deraf, när tillfälle gifves. Under afwaktan deraf inneslutes den fotografi, efter hwilken bilden är graverad, och som sägs wara den mest liknande, som ännu är tagen. Du ser, att då jag i mitt swar på Excellencen De Geers tal yttrade mig anse det såsom en helig pligt, att åt det kall, som Akademien åt mig uppdragit, offra mina återståande krafter, måste jag stanna på min post så länge som möjligt. Min hustrus helsa har, Gud ske lof, detta år varit bättre, än det föregående. Hon tackar för din wälvilliga hågkomst och ber om sin wänliga återhelsning. Nu lef wäl, gode vän, och gläd snart åter med några rader

den gamla vännen

Beskow.

Tekst fra: Se tilknyttet bibliografipost