Dato: 6. maj 1836
Fra: Per Daniel Amadeus Atterbom   Til: H.C. Andersen
Sprog: svensk.

Upsala den 6 Maj 1836

Korrekt dato er 6. maj 1838 se Brev

Hjertligt högaktade, dyrbare Vän! Så vågar jag kalla Dem, ehuru vi ännu ej lekamligen hafva sett hverandras anleten; men i de lyckliga stunder, då en poesi-älskande väninna föreläste mig Deras "deilige" "Improvisator", knöts emellean oss et sympathiskt band, hvilket sedan, på ett för mig lika öfverraskande som angenämt vis bekräftades genom gäfvan af Agnete og Havmanden och särskildt genom det lilla bref, som på dess perm så varmt tolkade Deres för mig gynnsamma tänkesätt. Det vänskapsfulla af detta tankesätt yttrade sig der äfven i den billiga önskan, att erhålla ett par ord til svar; och jag kan sannerligen ej begripa, huru jag kunnat l¨ta (hardt nära) ett helt år förflyta, innan jag uppfyllt den. Kan likväl det i någon mån lända mig till ursäkt, att detta år til större delen - åtminstone de sednare månaderne deraf - varit af de obehagligaste och mest nedstämmande i min lefnad, så vill jag nämna detta; men beder Dem tillika vara öfvertygad, att jag alltid, så länge andan ännu i mig är qvar, skall förblifva lika oförtruten i kampen mot mitt öde, som trofast i min tillgifvenhet för Dem och i min tack för alla de ljud från en bättre verld, med hvilka De och andra ädla skalder -liksom fordom David hos Saul - åtminstone tidt befriat mig från de onda andarnes Sällskap. Af den unge älskvärde, med både Dnamarks och Sveriges litteratur bekante Fransmannen Marmier, som lifligt interesserar sig för Dem, har jag hört förtäljas Deras märkvärdiga biographi, och vet alså att äfven De haft mångfaldiga svårigheter och bekymmer at genomkämpa. Dock synes det, som befunne De Dem åtminstone nu i en för utbildningen af Dereas herrliga snillegäfvor förmånlig ställning; en ställning, der välvilja, aktning, uppmuntran kommaa Dem til mötes. En sådan ställning har icke blifvit mig beskärd - och jag har, numera, ingen utsigt, att den blifver det någonsin. Den snödaste orättvisa å ena sidan, den kallaste likgiltighet å den andra, och - genom båda - i ordets fullständigaste bmärkelse skam til task: se der den luftkrets, i hvilken min sångmö andas, och der hon långsamt inandas döden.

Undra derföre ej, om mina poetiske barn likna blommor, som dels äro frostbitna, dels ock kanske mera artificiella än naturliga! Konstnären må äga inom sig hvilken himmelsk gnista som helst, så behöfver han dock utifrån någon jordmån, någon solvärma. Och när man uppnått sitt fytåttonde år, utan att ännu dessa nödvendiga villkor infunnit sig, så må det vara förlättligt, om man stundom känner sig mätt på försöken att icke dessmindre så och plantera.

Dock - det var ej min mening att beklaga mig; blott at anföraågot, som kunde göra min långa tystnad mera begriplig. Hvad jeag deremot borde utf¨rligt skildra, är den glädja, den oförgätliga njutning, som Improvisatoren, föreläst i en krets af lika sinnade vänner, gifvit mig och oss alla. Den äråde den mest sanna och mest poetiska resbeskrifning öfver Italien, som jag känner. Skulle jag drista anmärka någonting, som liknade klander, så vore det, att sjelfva hjelten är något för litet Italienare, eller något för mycket nordbo. Eljest utg¨r det (bland mycket annat) i denna roman det förträffliga, at det i sjelfa det 8så ofta misskända) folklynnet goda og godsinta blifvit med trohet, värma, naivetet uppfattadt och måladt. Framställningen af seder och natur har öfverallt en stor, skär, harmonisk sanning. Sångarinnans charakter och lott är tragiskt gripande. Skildringen af Azurgrottran, som under mit besök på Capri (der jag tilbragte et par dagar) ännu ej var upptäckt, är en af de mest förtrollande, jag någonsin varit med om att betrakta. Mycket vore om denna i så mången hänsigt utmärkta roman att tillägga; men jag hinner ej denna gång.

Agnete og Havmanden är en djup och rörande dramtisering af den gamla välbekanta Folkvisan. Sjelfva företalet ger ett poetiskt intryck.

Nu slutar jag med, att för egan räknning upprepa Deras vänliga ord: "skjænk mig den Glæde, at skrive mig et lille Brev til!" Jag lofvar heligt, at nästa gång besvara det skyndsammare. Evigt Deras tillgifnaste

Atterbom

Tekst fra: Se tilknyttet bibliografipost