Till
Den danske Skalden Andersen.
I Dannemarks lunder, de lummiga, gröna,
En Skald satt och talade ord - ack, så sköna,
Som Sagas vid böljan i Sökvabäcks famn.
Och lyran, hon klingade
Herrligt till orden;
Och ryktet, det vingade,
Flög omkring Norden
Med Skaldens namn.
Och Skalden var Andersen. - Tonerna hördes
Båd' nära och fjerran; - afvinden de fördes
Med pilsnabba vingslag kring dalar och fjäll.
De väckte berusning
Och glädje och smärta.
Af innerlig tjusning
Slog högt hvarje hjerta
I Nordens Fjäll.
Ut vandrade Skalden med lyran i handen:
Gick hän till de gamle germaniska landen,
Till Hellas och till Capitolii höjd.
Och hem fördes minnena
Sist ifrån Öster
Och väckte i sinnena
Tusende röster
Af liflig fröjd.
Nu har han ock rest: - ej till Öster och Söder,
Men blott öfver sundet, till tacksamma bröder,
Som veta att skatta allt skönt han oss ger.
Ja - tack för otaliga
Stunder af nöjen,
Af vexlande, saliga
Tårar och löjen!
O, skänk oss fler!
Hel, son utaf Dana! som så lyckas drömma
Om Skaldernas hemland, der gudarne gömma
De gyllene taflor i grönskande jord.
Må länge din tjusande
Sångmö, den unga,
Så ljuft, som den susande
Westan, få sjunga
I fjällstunga Nord!!!
Wilhelmina.
