Dato: 19. februar 1844
Fra: Fredrika Bremer   Til: H.C. Andersen
Sprog: svensk.

O! dessa barn, dessa småbarn på diktens område ara hänryckande sköna; de förtjena väl en plats i diktens himmelrike.

Det är mycket orätt af mig att icke förr än nu hafva egnat Er min tacksagelse for skänken af edra »Nya Barnsagon. Men om Ni viste, hur ofta jag tackat Er i mitt hjerta, och hur ofta jag med hög röst foreläst dessa berättelser af Er för unga och gamla, lärda och olärda!

Ack! att Ni då kunnat se hur unga och gamla, lärda och olärda lyssnat till dessa dikter med lika glädje och lika varmt intresse, huru de med gladt leende och rörda hjertan uttalat Ert beröm! -

Bland dessa berättelser är det synnerligast en, som jag alldrig kan tröttna att föreläsa; det är »den fula Ankungen». Den är tjusande och forträfflig. Mer an ett dussin gånger har jag foreläst denna berättelse för olika personer och all tid fått erfara samma glädje. Deri förekomma ett par stimen, vid hvilka jag blott med möda formått undvika en darrning på rosten, t. ex. det, då ankungen forsta gången får se svanorna och af en dunkel aning kanner sig dragen till dem och utstöter ett anskri, hvari hans egen Verkliga natur ger sig tillkanna. Det påminner om Correggio's: Anch'io son pittore. Men det har en friskhet, en färg, som icke låter sig jemnföras med någonting. En glädjerysning, en innerlig, outsaglig rörelse genomblixtrar mig, så ofta jag läser detta, och likaså i det sista uppträdet, då ankungen blir upptagen till härligheten och fullkomligt klart fattar sitt eget väsen i samma ögonblick, han flyger döden till möte. Hvilket lif, hvilket lefvande uttryck i hela denna skildring, djup i sin betydelse och så äkta satirisk i utförandet (men tillika så harmlös), lika så lätt och så intagande som blomman, som solstrålarne, som vårens foglar! O, Diktare Andersen, dikta sådana barnsagor! Hos barnen väcka de den tankande menniskan, och oss gamla menniskor göra de åter till glada och goda barn. Ingen formår på detta sätt skrifva såsom Ni, och under lek inlägga ett stort i det lilla, en oändlig betydelse i det begränsade och hvardagliga. -

En lång tid har redan förflutit, utan att jag hört någonting från Er. Skrif nu snart, hur det står till med Er och hvad edra lärda och litterara vänner i Köpenhamn hafva for sig! Lef glad, lef lycklig, bästa Andersen, och glöm icke att meddela underrättelser om er lefnad och lycka åt Er tacksamma vänninna-

F. B.-

Stockholm den 19 Febr. 1844.-

Tekst fra: Se tilknyttet bibliografipost