O! dessa barn, dessa småbarn på diktens område ära hänryckande sköna; de förtjena väl en plats i diktens himmelrike.
Det ar mycket orätt af mig att icke förr än nu hafva egnat Er min tacksagelse for skänken af edra »Nya Barnsagor». Men om Ni viste, hur ofta jag tackat Er i mitt hjerta, och hur ofta jag med hög rost foreläst dessa berättelser af Er för unga och gamla, lärda och olärda!
Ack! att Ni då kunnat se hur unga och gamla, lärda och olärda lyssnat till dessa dikter med lika gldje och lika varmt intresse, huru de med gladt leende och rörda hjertan uttalat Ert beröm!
Bland dessa berättelser är det synnerligast en, som jag alldrig kan tröttna att föreläsa; det är »den fula Ankungen». Den är tjusande och förträfflig. Mer än ett dussin gånger har jag förelast denna berättelse för olika personer och alltid fått erfara samma glädje. Deri förekomma ett par ställen, vid hvilka jag blott med möda förmått undvika en darrning på rösten, t. ex. det, då ankungen första gången får se svanorna och af en dunkel aning kanner sig dragen till dem och utstöter ett anskri, hvari hans egen verkliga natur ger sig tilkänna. Det påminner om Corieggio's: Anch'io son pittore. Men det har en friskhet, en färg, som icke låter sig jemnföras med någonting. En gladjerysning, en innerlig, outsaglig rörelse genomblixtrar mig, så ofta jag läser detta, och likaså i det sista uppträdet, då ankungen blir upptagen till härligheten och fullkomligt klart fattar - sitt eget väsen i samma ögonblick, han flyger döden - till möte. Hvilket lif, hvilket lefvande uttryck i hela denna, skildring, djup i sin betydelse och så äkta satirisk i utförandet (men tillika så harmlös), lika så latt och så intagande som blomman, som solstrålarne, som vårens foglar! O, Diktare Andersen, dikta sådana barnsagor! Hos barnen väcka de den tänkande menniskan, och oss gamla menniskor göra de åter till glada och goda barn. Ingen förmår på detta satt skrifva såsom Ni, och under lek inlägga ett stort i det lilla, en oändlig betydelse i det begränsade och hvardagliga.
En lång tid har redan förflutit, utan att jag hört någonting från Er. Skrif nu snart, hur det står till med Er och hvad edra lärda och litterara vänner i Köpenhamn hafva för sig! Lef glad, lef lycklig, bästa Andersen, och gläm icke att meddela underrättelser om er lefnad och lycka åt
Er tacksamma vanninna
F. B.
Stockholm den 19 Febr. 1844.
