Dato: 22. september 1849
Fra: Fredrika Bremer   Til: H.C. Andersen
Sprog: svensk.

[Liverpool 22 sept. 1849.]

Goda, kära Andersen! Ett litet ord till afsked innan jag lemnar den gamla verlden. Tack for sist, for det korta ögonblick jag såg Er, men såg er då så som jag ville återse Er i himlen en gång. Danmark, Köpenhamn voro mig vänliga och välgörande i det sista och gaf mig ännu sista dagen de skönaste blommor genom Er, Örsted, Martensen, mina tre närmaste vänner der. Det kostade mycket på mig att nödgas lemna Köpenhamn så hals öfverhufvud. Jag hade tänkt att ännu en gång få se Ørsted och Martensen, att få komma till Kocks, och Bournonvilles och ett par familjer till; - men allt blef omkullkastadt af Helen Mac Gregors tidiga ankomst, och oförnuftiga afresa. Allra mest kostade det på mig att icke få tala med min goda Casper Wrede (bror till Fabian Wrede) som just nu kommit till Kopenhamn, som invalid, af en knä-vrickning. Troligen blir han liggande någon tid på hospitalet i Köpenhamn. Vill De icke kära Andersen gå till honom en eller annan gång?, hälsa honom så mycket mycket från mig. Han är en af de bästa och mest renhjertade menniskor jag känner. Jag tror att jag gaf Er ett bref till honom i Sverige, det är han som äger den sköna egendomen Djupadal. I dag kl. 11 skall jag afresa till den nya verlden; jag har här i den gamla sett några ting som på det högsta interesserat mig, verk af stor menskokärlek som förstått att taga de materiella kräfterna i sin tjenst, och resa upp sjunkna folkklasser. "The Metropolitain buildings" i London och Dr. Southwell Smith ära mina skönaste minnen af England, som jag är ledsen nödgas lemna så snart. Men Ångbåtar taga ej raison, och man anden måste ibland böja sig under ångkraftens lagar. Jag måste resa nu, eller ock vanta har alltför länge för mig och min tid. Howitts*) ha varit mig de bästa vänner, och jag håller nu riktigt af denna familj, som gifvit mig det trefligaste, vänligaste hem jag har kunnat önska mig.

Och nu lef väl min goda, kära Andersen! Hälsa alla våra gemensamma vänner, säg dem huru ledsen jag var att icke kunna se dem innan jag afreste. Nasta år - hoppas jag få den glädjen. Det har förtretat mig då några personer sagt och undrat på: att jag tänkte öfvergifva Sverige?! Huru ar sådant tänkbart. Jag har varit borta från Sverige forr, och på langre tid an nu blir. Om än afståndet nu är litet liingre, - hvad mer? - Biet flyger äfven ibland långt ut från sin kupa, men finner icke dess mindre säkert vägen hem, och har ej annat mål än det att komma hem igen med honung på sina vingar. Så är det med Er, kära Andersen, så är det med mig, Er trofasta vaninna

Fredrika Bremer.

Hälsa så hjertligen Ingemans, jag tänkte jemt skrifva till dem ett bref men det har ej kommit ur pennan annu.

Hälsa Er hederliga Möller också!

*) Min lilla artikel öfver Danmark var redan känd i London, och reviewed i The Atheneum, men Mrs Howitt öfversatter den icke dess mindre för engelska pressen och for Union Magazine i America. Det har gjort mig godt att höra Engelsmännerne så fullt värdera danskarne som ett ädelt och tappert folk, som gjort sin sak bra i detta krig.

Tekst fra: Se tilknyttet bibliografipost