Dato: April 1852
Fra: Fredrika Bremer   Til: H.C. Andersen
Sprog: svensk.

[Apr. 1852.]

[- - -] ting behöfvas der: god tid, godt lynne, och god mage. Jag har ej haft till overs af någotdera der, men - jag tackar Gud för hvad jag sett, lefvat och lärt i Amerika. Jag har druekit morgondaggen af en ny skapelse, och det har för alltid förfriskat min sjal.

Jenny Lind träffade jag i Havanna, der hon var mot mig oandeligen snall och vanlig. Under Palmerna på Cuba talte vi blott om Sverige och gräto öfver de vänner vi förlorat, öfver sorgerna i vårt hemland. I våra tårar drogo vi hvarandra nära; närmare an någonsin; åtminståne kände jag det så. Hennes natur blef mig klarare och forklarligare än hittills. Det var ock mig tydligt att hon var trött vid det lif hon förde och önskade draga sig derifrån i det enskilta lifvets ro; och jag hade skäl att tro det en man, som då var med henne (icke Goldschmidt; han var ej då med henne) skulle bli den utvalde att föra henne dit. Men det blef annorlunda. Bur det nu blifvit så - måtte hon bli lycklig! hon har rätt dertill ty hon har genom sin välgörenhet gjort tusentals lyckliga, och vid sitt val har hon icke följt verldsliga grunder (rang och namn af högsta anseende ha stått henne till buds) icke annat än sitt hjertas fria val. Religiös enthusiasm torde äfven ha haft inflytande dervid, då hon troligen inverkat på G[oldschmitdt]s öfvergående till Christendomen. Han var Jude (som De väl vet) men blef döpt två timmar före han vigdes vid henne. Han lärer vara flera år yngre an J. men säges vara en bra och begåfvad ung man, och af en god aktningsvärd familj, dessutom förmogen. I Amerika har hon öfverallt gjort Sverige heder, och gjort som öfverallt, oändligt mycket godt, ofta på det mest fina och älskvärda sätt.

Om Er talade hon hjertligt och gladt, som om en ratt god vän; och vi kommo öfverens i det Capitlet liksom i nästan alla ämnen vi under dessa tre dagar ordade öfver. Ty blott tre dagar voro vi tillsammans. Under dem såg jag henne ofta och vi besökte till sammans några af de sköna trädgårdarne under den tropiska himmelen. Jenny Lind introducerade mig till den tropiska naturen.

Innan jag lemnade Amerika fick jag höra om Ørsteds bortgång. Det kostade hjerteligen på mig att icke ännu en gång ha fått se den sköna älskvärda Oldingen. Jag hade så glädt mig åt att på min vag hem till Sverige få, i Köpenhamn, besöoka honom; hembära honom Guld från Californien, och i öfrigt min sköord af erfarenhet från den nya jorden på hvilken äfven han blickade med en stor andes och sann Naturforskares interesse, och der han värderades såsom ingen annan af Europas vettenskapsman.

En del af min »ljusglädje» i Dannemark slocknade med Örsted. Jag hade likväl rest dit förliden höst för att glädja mig vid de andra klara ljusen der, äfven mina vänner; men jag blef uppehållen i England; årstiden led, vintern kom nära, Canalfarten i Sverige upphörde.

Jag måste skynda hem. »Kom före vintern kommer!» var det sista ord från min Agathe som jag emottog i London. Jag kom. Men för att vid stranden af mitt fadernehem mötas af de orden: »det ar för sent!»

Deras bok om Sverige glader jag mig att få läsa. Hittills ha mina ögons svaghet forbjudit mig nästan all läsning sedan jag kom mit hem. Men nu börja de bli bättre. Åt deras historier*) gläder jag mig hjerteligen. Det är i hvad de skrifver i deras naturskildringar,deras Eventyr, i synnerhet, en flägt af Danmarks naturlif, som är fortjusande. Tack! Tack för hvad de vill sända mig. Bokhandlaren E. F. Bergegren Stockholm N° 28 Drottninggatan, ar min Comissionär här, och skall lemna mig hvad till honom får min räkning sändes.

Hvad de säger om Fru Jerichau gläder mig. Jag tänker snart skrifvå till henne. Henriette Wulff träffade jag i Boston; hon kom för att resa till Niagara och jag var helt orolig deröfver och får henne då jag ansåg den resan mycket svår att fåretaga allena; och jag hade afrådt henne derifrån i ett bref som hon likväl ej fick förran för sent. Den hvirfvel af menniskor och företag i hvilken jag var indragen och som icke lemnade mig en timmes frihet hindrade mig, till min ledsnad, att personligen kunna tjena Henriette W. men jag var lycklig att kunna gifva henne bref till vänner, som kunde gagna henne och som äfven gjorde det. Af alla mina vänner som lärde känna henne blef hon mycket omtyckt for sina lifliga själsgåfvor och de önskade att få henne att stanna längre bland dem. Bortförd som af en brusande ström af mina vänner och uppgjorda planer hindrades jag att vidare träffa H. W. vid hennes återkomst från Niagara; men frågade och hörde efter henne och följde henne fast på afstånd till dess hon återkom till St. Croix för vintern.

Och nu är jag i Sverige i Stockholm lefvande for närvarande mera i mina minnen än i verkligheten. Denna verklighet omkring mig har mången oglad skugga men äfven en och annan mild ljusblick, och - Gudskelåf får allt godt! Mina minnen - får De väl käre Anderson se något af framdeles om de vill och jag får lefva. När De vill glädja mig med ett bref så ger de åt mitt narvärande lif en ljusstråle till. Tank derpå!

Med trofast tillgifvenhet

Deras vän

Fredrika Bremer

Säg mig, då De skrifver mig till något om unga Bojesen, hur han lefver och hvar! Det vore mig kärt om han ville säga mig det sjelf. Han var en älskvard yngling, och nästan får god och varmhjertad att blifva lycklig och dertill. - så ensam i lifvet! Jag längtar hora något om honom.

*) Eventyret »Hörren» ar en allmän gunstling i Sverige.

Tekst fra: Se tilknyttet bibliografipost