DK | EN
Indlæg fra de internationale HCA - konferencer
H.C. Andersen-centret ved Syddansk Universitet. Hjemmesiden er en base for forskning, tekster og information om og af H.C. Andersen. Man kan finde materialer om (nøgleordene) eventyr, forfatter, litteratur, børnelitteratur, børnebøger, undervisning, studie, Victor Borge, HC Andersen, H. C. Andersen, liv, værk, tidstavle og biografi, citater, drømme, FAQ, oversættelse, bibliografi, anmeldelser, quiz, børnetegninger, 2005 og manuskripter
The Hans Christian Andersen Center

Indlæg fra de internationale HCA - konferencer

Hop forbi menu og nyheder

Dette er et resultat af en søgning efter "romanti?". Fundene er markeret i teksten. Man kan søge igennem siden for at finde dem. Rul ned over siden eller brug browserens indbyggede søgefunktion; på PC er det enten CTRL + B eller CTRL + F. Der er 1 fund på denne side. Gå til det første fund.

Teksten uden markerede søgeord og uden denne boks.

Ny søgning

H. C. Andersens eventyr og historier 1850-70

Det är en stor glädje och ära för mig att få uppträda på den första internationella kongressen till minne av den store danske sagoberättaren Hans Christian Andersen. Att få uppträda i hans hemstad Odense, i hans hemland. Man kunde bara drömma om något sådant. Nu är detta underbar andersensk verklighet.

Huvudtemat för denna kongress lyder: H. C. Andersens författarskap i vuxenperspektivet.

Såväl under Andersens levnad som vid hans död ansåg man honom vara "barnens poet", och han själv delade i viss mån denna åsikt, när han i ett skämtsamt brev bad kompositören Hartmann om att anpassa marschen vid sin begravning till stegen hos de barn, som skulle följa hans liktåg. Men han var missnöjd med att han i skissen till sitt blivande monument avbildades omringad av barn. Motsättningar liknande dessa återspeglas även i hans verk. Åt sin första sagosamling, som utkom 1835, gav han titeln Eventyr fortalte for Børn , men redan till dess tredje utgåva, publicerad 1837, skrev han ett förord "Til de Voksne".

Under det sista skedet av Andersens författarskap var hans historier avsedda i högre grad för vuxna än för barn. En av sagoberättarens bekanta yttrade vid något tillfälle att Andersen har ett stort företräde framför andra diktare eftersom hans publik växer med varje generation. Som en kommentar till denna anspelning på de unga läsarna tillade den berömde August Bournonville att sagoberättaren också kunde återuppliva gamlingar.

Det var Georg Brandes som lade grunden till den hävdvunna åsikten i denna fråga; han betraktade Andersen som en författare för både barn och vuxna. Hans åsikt delades av August Strindberg, som slog fast: "Andersen tillhör oss, han är vår barndom, vår mogna ålder och vår ålderdom". Johan Borgen framhäver Andersens säregna förmåga att skapa tematiska linjer som visserligen inte uppfattas av barnets förnuft men likväl fängslar dess fantasi.

Vill man besvara frågan "För vem skrev H. C. Andersen?" måste man enligt min mening först klargöra vad ett andersenskt "eventyr" respektive en andersensk "historie" egentligen är, vari likheterna och skillnaderna dem emellan består, och vem som är deras läsare. Om den store författarens "eventyr" talade jag här i Odense redan 1982. 1

År 1852 påbörjade Andersen publiceringen av ett av sina viktigaste verk under 1850-talet: samlingen Historier . Den första historien i denna serie fick titeln "Aarets Historie". Men samlingen växte inte fram plötsligt eller oförmedlat. Även under 30- och 40-talen kunde man någonstans bakom Andersens sagor ana en dold historia. I den världsberömda sagan "Prindsessen paa Ærten" tillät han sig anmärka: "Ja, det var en rigtig Historie ", och den underbara sagan "Sneedronningen" hade som undertitel "Et Eventyr i syv Historier". I sagan "Hyldemoer" diskuterar personerna vad "eventyr" och "historie" är för något. Rent allmänt framträder i Andersens författarskap under 40-talet verk i en annan genre, som ingalunda är karakteristisk för honom, verk som han först publicerade i tidskrifter men som förebådar hans Historier från 50-talet och senare skulle inkluderas i denna samling. Det rör sig om ett slags bilder eller teckningar som vid första ögonkastet inte har någonting gemensamt med äventyren. Som exempel kan nämnas "Et Billede fra Castels-Volden" och "Fra et Vindue i Vartou". Bland de verk som Andersen inkluderade i reseskildringen I Sverrig fanns också en säregen bild av livet som kallades "En Historie".

Dessa verk är inte särskilt betydande i konstnärligt hänseende, men de utgjorde embryot till samlingen Historier. Av större betydelse är samlingen Eventyr (1850). Den omfattar fyra texter som sammanfattar de nya dragen i 40-talets sagor. Dessa är i många avseenden förknippade med samlingarna Historier och Nye Eventyr og Historier . Här ser vi tydligt hur författaren försöker att komma tillrätta med genreproblematiken i sina egna verk (exempelvis "Hyldemoer"). Vi märker också hans intresse för intellektuella fenomen i ett modernt sammanhang ("Lykkens Kalosker"), för den underbara processen varigenom en liten växt förvandlas till ett fint tyg ("Hørren") och för religionen ("Klokken"). Sagoberättaren drar in samtida händelser, realistiska vardagskommentarer, science-fiction-element och Köpenhamns topografi i sina texter. Han refererar till sina egna verk och gör läsaren bekant med de senaste vetenskapliga och tekniska landvinningarna. Han skriver om tåg och ångbåtar, berättar om ljusets hastighet och om livet på månen.

Andersens dualism - berättelsens enkelhet å ena sidan, dess fantasirikedom å den andra - gör hans verk ambivalent. Att författaren beundrar tekniska framsteg ser vi i denna samling.

Utan tvivel kan både barn och vuxna läsa en saga som "Hyldemoer", medan "Lykkens Kalosker" är skriven för vuxna. Sagan "Hørren" är avsedd för både vuxna och barn, även om författaren själv framhåller att barn inte kan förstå den filosofiska undermening som finns gömd mellan raderna i sagan.

Trots att ordet "eventyr" försvann i titeln till 1852 års upplaga av Historier förblev Andersen en sagoberättare i läsarnas ögon. Jämte naturteckningar och bilder från danskarnas liv finns där fantastiska figurer och sagogestalter som upplever olika äventyr. Å ena sidan övergav diktaren inte sagogenren, låt vara att han avstod från den under en viss tid, att döma av den första samlingens namn; å andra sidan bekräftade han sin trohet till den historiegenre han introducerade 1852. Men själva begreppet "historie" innebär inte alls att sagoberättaren radikalt och beslutsamt övergick från en genre till en annan, vilket Bournonville år 1862 noterade då han skrev att "de tilsendte nye Historier [...] ere øste af de tre gamle Kilder, Naturen, det menneskelige Hjerte og Geniet, hvormed Vorherre saa faderlig har begavet Dig". 2 Samtidigt framhävde Bjørnstjerne Bjørnson något senare (år 1860) skillnaden mellan Andersens verk från 30- och 40-talen och de från 50-talet när han kraftigt underströk det felaktiga i att benämna hans nyare verk "eventyr". En del moderna litteraturforskare karakteriserar Andersens sagor som "noveller". Jag tror emellertid att Andersens "historie" utgör ett vidare och så att säga mer komplicerat begrepp än "novell". Med "novell" menar några utländska forskare konstsagans närmaste släkting, som oftast har vuxit fram ur folksägnen. Man kan givetvis inte påstå att Andersens verk saknar beröringspunkter med novellen. Redan de av hans sagor som bygger på folksagor har flera drag gemensamma med novellen, nämligen hänvisningar till dagsaktuella händelser, etnografiska element, detaljerade skildringar av folkets liv osv., vilket skänker dem en realistisk prägel. Som noveller eller "miniromaner" kan man betrakta senare verk som "Under Piletræet", "Ib og lille Christine", "En Historie fra Klitterne", "Dyndkongens Datter" och hans berättelser om Valdemar Daae, Bispen paa Børglum och Marie Grubbe. Men berättarens roll övertas här av andra element, till exempel vinden, vad som gör dessa historier mycket särpräglade.

Man kan säga att bland Andersens "historier", som inkluderar folksagor bearbetade som konstsagor och sägner, originella konstsagor, bilder från livet, filosofiska fantasier, satirer, historiska och populärvetenskapliga verk och science fiction osv., förekommer även noveller. För Andersen själv, som på 50-talet formulerade sitt "historie"-begrepp, var detta inte synonymt med "novell", som redan på 30-talet hade fått en stor spridning i Danmark och som hämtade motiv från det verkliga livet. I ett av sina brev, skrivet den 18 augusti 1838 till den danske författaren Carit Etlar, gav han begreppet "novell" en mer begränsad innebörd än begreppet "historie". Efter att ha läst Etlars novell "Smuglerens Søn" uppmanade Andersen den tämligen okände författaren: "Lad Naturen og Virkeligheden, som omgiver os, paavirke Dem meer end Eugène Sue og Victor Hugo".

Andersen skrev konstsagor och historier. Vad utmärker dessa genrer internationellt sett? Vår "Folkordbok över det ryska språket", redigerad av F. Uschakov, ger följande svar: "Konstsagan är ett litteraturverk om uppdiktade händelser" och "Historen är en berättelse, skildring". Men dessa definitioner uttömmer inte innehållet i Andersens sagor och historier, vars särpräglade karaktär i hög grad utvidgar gränserna för dessa genrebegrepp sådana vi vanligen föreställer oss dem. Lyssnar man till vad Andersen själv ansåg på 50-talet och 70-talet får man veta att innehållet i en saga både är ytterst "sagolikt" och mycket sanningsenligt. Denna karakteristisk kommer antagligen närmast sanningen då det gäller hans verk från 50-talet fram till 70-talet. I många av dem finner man nämligen såväl traditionell berättarkonst som hisnande fantasiflykt.

Den danske författarens historier är också att betrakta som säregna konstsagor, i vilka genrer, motiv och bilder blandas. Motiv ur en folksaga kan ibland ge honom material till två konstsagor, och en konstsaga kan ibland vara sammansatt av motiv ur två sägner. Sägen och folktro kontamineras ofta med författarens livserfarenheter. En vardaglig bild ur livet förvandlas till en saga. Bjørnson gav en utmärkt karakteristik av det väsentliga eller universella i Andersens senare sagor då han konstaterade: "Nu har han i Eventyret baade Dramaet og Romanen og hele sin Filosofi".

I samlingen Historier och senare i Nye Eventyr og Historier finner vi ingen kvalitetsskillnad jämfört med verken i de tidigare samlingarna, men väl en viss utvidgning av genrens gränser. Andersens sagohistoria blir mera allvarlig, mera filosofisk, mindre barnsaga, och uppvisar allt oftare realistiska drag. Dess värld utvidgas ytterligare.

Samlingarna från 50-talet fram till 70-talet skiljer sig inte mycket från varandra. Egentligen ville Andersen framhäva kontinuiteten mellan sina verk från 40- och 50-talen när han kallade dem Nye Eventyr og Historier . Cai M. Woel har rätt när han skriver att det är svårt att klassifisera Andersens mer än 100 sagor och historier från denna period, men man kan möjligen bestämma den tematik som upptar författarens intresse under dessa år.

När Bournonville talade om ursprungskällor till Andersens diktning från 50-talet fram till 70-talet försummade han folkloren. Man måste medge att folkloristiska motiv inte spelar någon större roll i Andersens författarskap under denna period, men han använder dem fortfarande för att förverkliga olika tankar, idéer och känslor. Och sådana sagor som "Hurtigløberne", "Klods-Hans" och "Hvad Fatter gjør ..." förstås bäst av barn.

Folksagan i olika varianter utgör under denna period en obetydlig komponent i Andersens historier. Författaren ogillade folksagornas happy end och skrev en rad filosofiskt-religiösa sagor i vilka han söker finna en annan lösning. Senare påstod Andersen att man på den tiden förebrådde honom för sagornas filosofiska karaktär, som man uppfattade som något otypiskt för honom. Men han hävdade å andra sidan att hans enskilda sagor, som till exempel "Det nye Aarhundredes Musa", är typiska för hans författarskap. Till de filosofiska sagorna hör "De Vises Steen", menade Andersen. Men man måste säga att sagorna om livets mening och om döden inte är så lyckade, vilket även författaren erkände. Värderingen av författaren som varande utan filosofisk förmåga spreds i takt med att han blev alltmer berömd, och orsaken till det var också några sagor med sedelärande karaktär: "Verdens deiligste Rose", "Paa den yderste Dag", "Et Blad fra Himlen", "Den sidste Perle" och "Pigen som traadte paa Brødet". Till grund för några av dem ligger fantastiska motiv. Men den folkloristiska bakgrunden till en del av hans tidigare sagor lämnar här plats för teman kretsande kring hämnd och uppgörelse. Om Andersen i många av sina konstsagor bevarar folksagornas fängslande glädje, så är hans sedelärande verk mörka och pessimistiska.

Till grund för Andersens konstsagor, som så att säga har flera nivåer, ligger inte bara folksagor utan även sägner, ordspråk och ordstäv. Så är fallet i "Hvad Fatter gjør ...", "Suppe paa en Pølsepind", "Gjemt er ikke glemt" och "Lykken kan ligge i en Pind". Ibland finner vi motiv från både folksagor och sägner i konstsagorna. I de verk av Andersen som baseras på sägner, folktro, ordstäv och ordspråk realiseras hans individuellt skapande vilja ännu mera fritt. Konstsagorna av den här typen är att betrakta som övergångar mellan hans bearbetade folksagor och hans egenhändigt skapade konstsagor. Danska folksägner med deras torra, lakoniska form och korta, nästan aforistiska ordspråk utgör ett brett verksamhetsfält för den talangfulle diktaren. Omfånget av Andersens konstsagor baserade på sägner var mycket stort: från sagor på vers 1820-30 till komplexa verk som "Iisjomfruen" - en historia som är typisk för hans diktning under perioden 1850-70.

Sagan "Iisjomfruen" är i huvudsak skriven för vuxna, och man kan med lätthet räkna upp de kapitel, sidor och motiv som tilldrar sig barnens uppmärksamhet eller får en vuxen människa att återvända till sin barndom. Men de finns, och man förvånar sig inte över att Andersen vid ett tillfälle fick ett poetiskt brev från en student från provinsen, i vilket studenten skrev att han hade läst "Iisjomfruen" med samma barnsliga glädje som den han upplevde då han i unga år läste Andersens sagor.

Bland verken under perioden 1850-70 har emellertid särskilt de intresse där författaren utnyttjar sägen och folktro för att skapa moderna aktuella verk: "Nissen hos Spekhøkeren", "Lygtemændene ere i Byen ..." och "Stormen flytter Skilt".

Världen i de sagor av Andersen som växte fram ur olika folksägner är betydligt större. Dessa sagor är redan långa komplicerade noveller där lokal naturkolorit spelar en väsentlig roll. I "En Historie fra Klitterne" använder Andersen en rad sägner som han fick höra i Skagen. Här möter vi en förunderlig kännedom om naturen och Skagens liv. Men sägnerna utgör bara ett skikt i texterna, och de blandas med författarens intryck från Spanien. Här finns också olika sägner, bilder och motiv från den fornnordiska mytologin, exempelvis ur Eddan .

För att illustrera den filosofiska idén om det förflutnas närvaro i nuet använder författaren en gammal sägen om Valdemar Daae. Under kriget mot Tyskland 1864 uttryckte författarens sin oro i sagan "Bispen paa Børglum og hans Frænde".

Andersen fortsätter att skriva, inte bara sagor baserade på folklore utan också sagor uppdiktade av honom själv, till exempel sagan "Fem fra en Ærtebælg".

En särskild plats i Andersens författarskap under 50-talet intar sagor och historier om ting, sagor som också fortsätter linjen från 30- och 40-talen.

Andersens historier är inte sagor i ordets egentliga bemärkelse. Där finns nästan inga övernaturliga eller "underbara" händelser som är utan förankring i verkligheten, och där finns inga hemlighetsfulla eller magiska gestalter. Historierna är inte ens andersenska sagor i den mening som flera generationers läsare oftast har förstått dem. En så pass kvalifiserad läsare som Bjørnson skrev att de visserligen innehåller något andersenskt men inte längre är sagor och ingenstans passar i ett litterärt apotek.

Likväl är Andersens historier ett slags sagor, men sagor med en för dem säregen fantasi. Den danske sagoberättaren uppfann inte bara "sagan om ting" utan också "idésagan". Däri skönjer man en karakteristisk egenskap hos Andersens sagofantasi eftersom han redan i ungdomen utmärkte sig genom sin tro på upplysningen och människans förnuft. Och just denna upplysningstro i förening med både romantiska och sedelärande tendenser var ett drag som förde Andersen närmare den progressiva danska ideologin under hans tid. Författaren tog avstånd från "den gamla goda tiden", och sina drömmar om framtiden förknippade han med vetenskapens och teknikens utveckling. Med stolthet såg han sig som en son av det nittonde århundradet - förnuftets, vetenskapens, teknikens och ångmaskinens era, som hyllade människans geni. Han ansåg att just teknikens underverk kunde förvandla livet till en saga. I reseboken I Sverrig konstaterar han att sagans källa, "Poesiens Kalifornien", är vetenskap och teknik. Och på 50- och 60-talet skapar han en rad upplysningshistorier och även science fiction.

Andersen lovsjöng inte bara vetenskapen, tekniken och geografiska upptäckter utan också naturen. Dock förändras hans inställning till denna under 50- och 60-talen för att få vetenskaplig karaktär. Han studerar noggrant djur och växter och meddelar att han gör naturalistiska anteckningar till sina blivande verk, och att han känner alla djurs språk.

Fortfarande såg han sagor överallt. Ännu vid början av 40-talet var det ovanligt att någon växt eller naturföreteelse skulle lämna honom likgiltig. Där människor i gemen bara såg ett träd, en ärta eller en blomma, såg han naturfenomenens existenshistoria, vilken han nästan alltid associerade med ett människoöde. Man kan anföra sagorna "Der er Forskjel", "Det gamle Egetræes sidste Drøm" och "Fem fra en Ærtebælg" som exempel. Såväl barn som vuxna kan förstå dessa sagors djupa humanistiska innehåll: lyckan är att göra människor glada och friska och att skänka dem hopp; naturen är en källa genom vilken människan kan födas på nytt.

Andersen menade inte alls att poesin måste rymma vetenskapliga och geografiska upptäckter, eller för den delen biologiska fakta om växter, djur och andra naturföreteelser, men vetenskapens och teknikens underbara värld, likaväl som naturens och livets, är ett obligatoriskt element i hans egenartade fantasi.

I sina sagor och historier inlemmar Andersen ofta exakta beskrivningar av människans tillstånd, tiden och platsen för handlingen, vardagslivets detaljer etc. Han hämtar också allt oftare motiv till sina verk direkt ur livet.

Sagans informationsvärde ökas därmed, och därigenom förändras funktionen hos de saker och ting som är beskrivna i texten. De kommer att utgöra ett slags "stum bok" som berättar sanna historier. Ett förtorkat herbarium eller en gammal gravsten kan till exempel berätta om glädje och sorg, om kärlek, trohet eller död. Andersen vill förhindra att vi glömmer bort de döda och deras gärningar. Han anser att det goda och underbara alltid lever kvar i legender och sägner.

Detta kan sättas i samband med ännu ett viktigt inslag av sagofantasi i hans historier. Den grundläggande princip enligt vilken han skapar sina originella, av honom själv uppdiktade verk ("Ud af det Virkelige voxer just det forunderligste Eventyr") kompletteras med ännu en: "Det bedste Eventyr er Menneskets Liv". Detta citat från en tysk vetenskapsman, Karl Karus, en av Goethes vänner, blev Andersens trosbekännelse eller motto. Uttrycket "Livets Eventyr" förekommer nu allt oftare i diktarens brev, dagböcker och litterära verk, och det kan utan tvivel spåras i hans självbiografiska verk Mit Livs Eventyr. Andersen ansåg att människolivet, även då det är hårt och olyckligt, alltid är sagolikt. Praktiskt taget alla händelser kan bli stoff till en saga, och därför är Andersens till det yttre realistiska historier äkta sagor i diktarens djupa och raffinerade mening av ordet. Även de allra enklaste människornas liv - sådana som gamla Margretes, Ibs, lilla Kristinas och Tornväktaren Oles - är sagor. Det är bestämda moraliska lagar rörande hederlighet, sanning, vikten av det godas seger över det onda, som styr deras liv. I de verk av Andersen som gestaltar enkla, arbetande människors liv råder en säregen episk sagoatmosfär.

Dock intresserar sig Andersen inte bara för enkla och anonyma människors öden (som i "Hjertesorg", "Under Piletræet" och "Gjemt er ikke glemt") utan också för dem som har lämnat spår i sitt fosterlands historia (som i "Svanereden" och "Børnesnak"). För Andersen är en "historie" en laterna magica som hjälper oss att se hur de individer som lyckliggjort mänskligheten tvingas vandra berömmelsens törnströdda väg.

Andersen finner alltid nya ämnen för sin diktning i historien, i geografin, i vardagslivet, i sina barndomsminnen och i umgänget med sina vänner. En del av hans historier har tillkommit på vännernas skämtsamma initiativ (till exempel "Flaskehalsen" och "Skarnbassen"), och vissa yttre fakta som Andersen inlemmat i sina sagor eller historier bidrar till berättelsernas utveckling genom att låta sig underordnas den narrativa logiken. Konstsagan hos Andersen utvecklas enligt sina egna lagar: den utvidgar ständigt genrens gränser och absorberar med lätthet den poetiskt transformerade miljön. Det är svårt att föreställa sig i vilken utsträckning diktaren förmår utvidga ramarna för konstsagans genre! Därför kräver hans verk en mycket omfattande kommentar. De innehåller ju bibliska personer och bibliska citat, men även citat ur Koranen och referenser till egyptisk religion, samt många historiska fakta om länder som diktaren var förtrogen med: Frankrike, Tyskland och Schweiz. Andersen utnyttjar inte bara danska folksägner utan även tyska och franska; han hänvisar gärna till den nordiska mytologin, till Eddan och till egna iakttagelser under sina resor. Genom hans verk får vi ta del av hans enorma livserfarenhet, hans många möten och bekantskaper med olika slags människor (jfr. "Moster" och "Anne Lisbeth"). I sina senare sagor och historier åberopar han sig på sina tidigare sagor och återupptar ständigt deras motiv (jfr. "Hyldemoer", "Under Piletræet" och "Dyndkongens Datter"). I många historier (till exempel "Sommerfuglen", "Hønse-Grethes Familie" och "Vor gamle Skolemester") introducerar han ett helt herbarium och beskriver en stor mängd fiskar och fåglar. Han omtalar ofta Rafaels och Michelangelos verk, och som Johan Borgen har konstaterat skänker han nytt liv åt städer, landskap och människor.

Det står klart att en sådan utvidgning av sagans värld, dess förvandling till novell eller historia, fjärnar honom från barnen och gör sagan till en historia för vuxna, som dock även barn ibland kan läsa (Johan de Mylius).

Kongressens tema är valt för att på internationell nivå stimulera till forskning i H. C. Andersens diktning, som är någonting annat och mer betydande än rätt och slätt en diktning för barn. Utanför Norden är hans litterära rykte, genom verken från 1830- och 40-talet, nästan uteslutande förknippat med hans egenart som barnboksförfattare. Men de sagor han skrev för barn kan läsas också av vuxna. Dock är en mycket betydande del av hans sagor och historier uteslutande avsedda för vuxna, trots att även barn kan läsa dem.

Sista ordet i denna diskussion är ännu inte sagt. 3

Noter

1. Ljudmila Braude, "H. C. Andersens konstsaga", i Kortprosa i Norden. Fra H. C. Andersens eventyr til den moderne novelle. Akter fra den XIV studiekonference for skandinavisk litteratur i Odense 1982 . Odense Universitetsforlag, 1983. S. 161-63.

2. Brev 31. januar 1862.

3. I Sankt Petersburg har jag slutat mitt mångåriga arbeta över det andra volym av H. C. Andersens eventyr og historier. (I det första volymet var inkluderat samlingarna Eventyr fortalte for Børn och Nye Eventyr , samt en artikel om dessa samlingar och om "H. C. Andersen i Ryssland". Båda artikler är översatt i Estland og i Danmark. Det andra volymet inkluderar H. C. Andersens samlinger Eventyr , Historier och Nye Eventyr og Historie r, samt två artiklar. Den första om dessa samlingar och den andra om H. C. Andersen i dansk litteraturforskning. Jag har okså skrivit vida kommentarer till dessa eventyr och historier och översatt några i Ryssland okända sagor från perioden 1850-70.

Sproglig revision: Richard Schönström


  top Top

Bibliografisk information om teksten:

Braude, Ljudmila: "H. C. Andersens eventyr og historier 1850-70", pp. 75-84 i Johan de Mylius, Aage Jørgensen & Viggo Hjørnager Pedersen (red.): Andersen og Verden. Indlæg fra den første internationale H. C. Andersen-konference, 25.-31. august 1991. Udgivet af H. C. Andersen-Centret, Odense Universitet. Odense Universitetsforlag, Odense 1993.


  top Top