H.C. Andersen-centret ved Syddansk Universitet. Hjemmesiden er en base for forskning, tekster og information om og af H.C. Andersen. Man kan finde materialer om (nøgleordene) eventyr, forfatter, litteratur, børnelitteratur, børnebøger, undervisning, studie, Victor Borge, HC Andersen, H. C. Andersen, liv, værk, tidstavle og biografi, citater, drømme, FAQ, oversættelse, bibliografi, anmeldelser, quiz, børnetegninger, 2005 og manuskripter
The Hans Christian Andersen Center

Interview med August Strindberg om HCA

Hop forbi menu og nyheder

August Strindberg var en af mange store forfattere og kunstnere, der læste og beundrede H.C. Andersens digtning og lod sig inspirere af den. Han gav dette interview i Politiken 2. april 1905, 100 år efter H.C. Andersens fødsel. Det er gengivet på svensk i Strindbergs Samlade skrifter, femtiofjärde delen: Efterslåtter, 1920. Den svenske tekst er gengivet under den danske, som følger:

I Sverige siger vi ikke H. C., vi siger Andersen slet og ret, thi vi kender kun én Andersen, og det er Andersen. Det er vor og vore Forældres, vor Barndoms og vor Manddoms og vor Alderdoms.

Naar jeg som Barn fik fat i en Julekalender, sprang jeg altid Versene over, thi de forekom mig saa kunstlede og prosaiske. Da saa Andersens Eventyr faldt mig i Hænde, spurgte jeg en ældre Sagkyndig, om dette ikke var Poesi. -' Nej, det er Prosa!' svarede den vise Mand. - 'Er dette Prosa?'

Saa mindes jeg det lille Kvartformat med Frakturtyperne, jeg mindes Træsnittene, Piletræet, som hørte til 'Fyrtøjet', 'Bolden og Toppen', 'Tinsoldaten', 'John Blund' (Ole Lukøje), 'Snedronningen' og alle de andre. Og naar jeg læste og havde læst, saa blev Livet mig saa surt. Dette skrækkelige Hverdagsliv med dets Gnavenhed og Uretfærdighed, dette triste ensformige Liv i et Barnekammer, hvor vi Planter stod for tæt og trængtes, kivedes om Maden og Gunsten, det blev mig uudholdeligt, thi jeg havde i Andersens Eventyrverden faaet Vished om Tilværelsen om en anden Verden, en Guldalder, i hvilken der eksisterede Retfærdighed og Barmhjertighed, i hvilken Forældrene virkelig kærtegnede deres Børn og ikke blot trak dem i Haartoppen, i hvilken noget for mig absolut ukendt kastede et Rosenskær selv over Fattigdommen og Ydmygelsen, det Skær som med et nu uanvendeligt Ord kaldes: Kærligheden.

Orfeus mindede han ogsaa om, denne Skjald, som sang paa Prosa, saa at ikke blot Dyrene, Planterne og Stenene lyttede efter og rørtes, men Legetøjet fik Liv, Nisser og Trolde blev virkelige, Skolebøgerne, disse Rædsler, blev poetiske, ja han gav hele Danmarks Geografi paa fire Sider! Det var en ren Heksemester!

Saa skiltes vi!. Men ved Femogtyveaarsalderen maatte jeg en Dag til en Forlægger oversætte 'Andersens sidste Eventyr'. Jeg mærkede nok at Tiden var gaaet hen baade over ham og mig; Utilismen og Nationaløkonomien havde da sin Tid, og der var ikke noget ondt i det, men Pegasus drog Ploven. Disse Eventyr var lidt prosaiske, men et af dem var morsomt; det hed 'Den store Søslange' og handlede om Telegrafkablet i Atlanterhavet og om Fiskenes Grublen over denne nye Fisk, 'som der ikke var nogen Ende paa'. Det var godt fundet paa, og det mindes jeg endnu.

Da jeg blev tredive Aar, skulde min ven Carl Larsson illustrere Andersen, og da fornyede jeg Bekendtskabet, men da havde jeg den Glæde at kunne give mine børn Bogen i Hænde. Og da de var Børn af deres Tid, saa spurgte de mig, om 'det var sandt alt det der'. Jeg husker ikke, hvad jeg svarede! Det var nemlig omkring 1880, da alle gamle Sandheder var satte under Diskussion.

Jeg blev fyrretyve Aar og opdagede Andersens Romaner, paa Tysk. Undredes over den Uretfærdighed, hvormed man havde behandlet Andersens Romaner. 'Kun en Spillemand' er jo et stort Eventyr og et af de bedste, og at en Roman er poetisk, kan ikke længere regnes for en Fejl!

Jeg blev halvtreds Aar og kom til den danske Kyst. Cavling erindrer det. Jeg boede i et Lysthus med Vinranker paa Væggen; jeg gik i Bøgeskoven og svømmede i Øresund, og saa laante jeg paa Lejebiblioteket  Andersens Eventyr.

- Nu skal vi se, om de har holdt sig!

De holdt! - Fyrtøjet gav endnu Gnister, Piletræet grønnedes, Tinsoldaten skuldrede Gevær, skønt  han  havde været i Berøring med Rendestenen, og det Aar 1900, efterat Utilismen og Nationaløkonomien rullede frem med deres Damptromler. Det var en pokkers Karl!

Paa lørdag fylder min yngste Datter fire Aar, og da skal hun faa Andersens Eventyr paa Dansk, i hvert Fald for at hun kan kigge paa Billederne. Maaske kan hun ogsaa læse Eventyrene, skønt jeg ikke véd det; hun er jo et Vidunderbarn, og hendes Mormor var dansk, fra Odense. Andersen holder sig, og Andersen følger mig!

Politiken spørger sluttelig hvad jeg skylder Andersen. Jag svarer: Læs mine 'enkla Sagor' af 1903, og se selv hvor jeg har gået i lære!

Mange Lærere har jeg haft: Schiller og Goethe, Victor Hugo og Dickens, Zola og Peladan, men jeg vil ligefuldt undertegne dette Interview med

August Strindberg,
Elev af H. C. Andersen.

   Top

H. C. Andersen. Till Andersen-jubileet 2 april 1905.

I Sverige säga vi inte ens H. C., vi säga Andersen rätt och slätt, ty vi känna endast en Andersen, och det är Andersen. Det är vår och våra föräldrars, vår barndoms, vår mannaålders och vår ålderdoms.

När jag som barn fick fatt i en julkalender, hoppade jag alltid över verserna, ty de föreföllo mig så konstlade och prosaiska. Då så Andersens sagor föllo mig i händerna, frågade jag en äldre sakkunnig, om inte detta var poesi. "Nej, det är prosa!" svarade den vise mannen. - "Är detta prosa?"

Så minnes jag det lilla kvartformatet med frakturstilen, jag kommer ihåg träsnitten, pilträdet som hörde till "Elddonet", "Bollen och snurran", "Tennsoldaten", "John Blund" (Ole Luikøje), "Snödrottningen" och alla de andra. Och när jag läste och hade läst, blev livet mig så surt. Detta förfärliga vardagsliv med dess småaktighet och orättfärdighet, detta trista enformiga liv i en barnkammare, där vi plantor stodo för tätt och trängdes, kivades om maten och gunsten, blev mig outhärdligt, ty jag hade i Andersens sagovärld fått visshet om tillvaron i en annan värld, en guldålder, i vilken det fanns rättvisa och barmhärtighet, i vilken föräldrarna verkligen smekte sina barn och inte bara drogo dem i håret, i vilken något för mig absolut okänt kastade ett rosenskimmer även över fattigdomen och förödmjukelsen, det skimmer som med ett nu oanvändbart ord kallas: kärleken.

Också om Orfeus erinrade han, denna skald, som sjöng på prosa, så att ej blott djuren, växterna och stenarna lyssnade och rördes, utan så att leksakerna fingo liv, tomtar och troll blevo verkliga, skolböckerna, dessa fasans ting, blevo poetiska, ja han gav hela Danmarks geografi på fyra sidor! Det var en häxmästare!

Så skildes våra vägar. Men vid tjugufem års ålder skulle jag en dag åt en förläggare översätta "Andsersens sista sagor". Jag märkte nog att tiden gått fram över både honom och mig. Utilismen och nationalekonomien hade då sin tid, och det var inget ont i det, men Pegasus hade blivit spänd för plogen. Dessa sagor vore litet prosaiska, men en av dem var rolig; den hette "Den stora sjöormen" och handlade om telegrafkabeln i Atlanten och om fiskarnas grubblande över denna nya fisk, "som det inte var något slut på". Det var bra påhittat, och det minns jag ännu.

Då jag blev trettio år, skulle min vän Carl Larsson illustrera Andersen, och då förnyade jag bekantskapen, men då hade jag den glädjen att kunna sätta boken i händerna på mina barn. Och som de voro barn av sin tid, så frågade de mig, om "det var sant allt det där". Jag minns inte vad jag svarade! Det var nämligen omkring 1880, då alla gamla sanningar vore satta under diskussion.

Jag blev fyrtio år och upptäckte Andersens romaner, på tyska. Jag förundrade mig över den orättfärdighet, varmed man behandlat Andersens romaner. "Bara en spelman" är ju en stor saga, och en av de bästa, och att en roman är poetisk, kan inte längre anses som ett fel!

Jag blev femtio år och kom till danska kusten. Cavling kommer ihåg det. Jag bodde i ett lusthus medrankor på väggen; jag strövade omkring i bokskogen och simmade i Öresund, och så lånade jag på lånbiblioteket Andersens Eventyr.

Nu ska vi se, om de ha hållit sig!

De hade hållit sig! - Elddonet gav ännu gnistor, pilträdet grönskade, tennsoldaten skyldrade gevär, fastän han varit i beröring med rännstenen, och detta år 1900, sedan utilismen och nationalekonomien rullat fram med sina ångvältar. Det var en stark karl!

Om lördag fyller min yngsta dotter fyra år, och då skall hon få Andersens sagor, på danska, i vart fall för att hon må titta på bilderna. Kanske hon också kan läsa sagorna, fast jag inte vet det; hon är ju ett underbarn, och hennes mormor var danska, från Odense.

Andersen håller sig, och Andersen följer mig!

Politiken frågar slutligen vad jag har Andersen att tacka för. Jag svarar: Läs mina enkla Sagor av 1903, och se själv var jag har gått i lära!

Många lärare har jag haft: Schiller och Goethe, Victor Hugo och Dickens, Zola och Peladan, men jag vill lika fullt underteckna denna intervju med

August Strindberg,
Elev av H. C. Andersen.

[Politiken 2. april 1905, omtryck i Samlade skrifter, femtiofjärde delen: Efterslåtter, 1920]

   Top